Ett författarerkännande:

När jag läser igenom mitt manus blir jag stolt. Första kapitlet håller hög klass och fångar in precis rätt känsla som jag vill förmedla. Upplösningen i boken är jag också väldigt nöjd med. Det blir en bra och kul final.
Tyvärr är allt däremellan erbarmligt dåligt. De övriga sju kapitlen stapplar likt en berusad sjörövarkapten med två träben.
Hur blev det så? Jag har ju själv uppenbarligen tyckt att det var bra då jag skrivit ner det.
Så är det verkligen dåligt?
Ja, jag tycker det. Eller, dåligt kanske är att ta i, men det är inte lika bra som det andra. Det saknar närvaron och den där speciella känslan jag nämnde.
Uppskattningsvis får jag ta bort, ändra och vrida till ca 50% av den skrivna texten, vilket är både smärtsamt och tråkigt. Men det kommer vara värt det.
Åter igen inser jag vikten av att låta texten ligga till sig och vila ett tag. Att se på sin text med nya granskande ögon är så viktigt. Faktiskt så är den insikten så värdefull att den borde låsas in i ett kassaskåp för att aldrig glömmas bort.
Så.
Gör om, gör rätt, Johan!
Men först: Ta en Japp. Och tappa för allt i världen inte bort nyckeln till kassaskåpet.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s