…när hjärtat gick sönder i tonåren? När skärvor låg utspridda och det inte tycktes finnas en endaste droppe lim i hela världen.
Så tröstlöst, så uppgivet och så vansinnigt förnedrande att inte vara önskad.
Samma eländiga känsla vällde fram varje gång en refusering landade i brevlådan. Ännu en gång fick jag höra ”Det är inte dig det är fel på, det är bara det att jag söker något annat just nu.”

Med självförtroendet på botten slutade jag skriva och spelade istället lägereldssånger på gitarr. Lät mer si än så. Men det ska erkännas, med rätt bränsle innanför västen kan fortfarande R.E.M:s Everybody hurts nästan kännas igen. Men bara nästan.
Efter ett tag insåg jag att det var en dum idé det där med att sluta skriva. Det hade uppstått ett tomrum.
Visst, det var roligt att leka stukad rockstjärna, men det gav inte den där sköna känslan som kittlar när fantasin spritter och allt är möjligt med tutande näsor och geggamojabad.

Så jag började skriva igen. Men nu utan en tanke på att någon annan skulle läsa texten. Jag skrev för min egen skull, och tänk, det var oförskämt roligt. Kände ren, ohämmad glädje över att inte längre behöva snegla på vilka genrer som var populära för stunden. Det skulle ju ändå inte ges ut så vad spelade det för roll?
Medan fantasin spottade fram den ena galenskapen efter den andra konstaterade jag fnittrande att det blev en barnbok. Kände mig oförskämt nöjd över resultatet, men på samma gång nedstämd, skulle ingen annan få möjlighet att fnissa åt det här?
Jo, för bövelen.

Jag bröt löftet till mig själv, repade mod och gav mig ännu en gång in i refuseringskarusellen.
Och. Precis som i reklamen: Plötsligt händer det. Idus förlag tyckte texten var lika knasigt rolig som jag själv tyckte, och ville göra bok av det.
Då insåg jag: Världsfred inträffar kanske inte under min livstid, ekonomiskt oberoende blir jag förmodligen inte heller, och inte blir jag utsedd till världens sexigaste man. Men ta mig tusan om inte drömmen om att bli läst förverkligades och slog in. Tre tokroliga böcker har det minsann hunnit bli.
I slutändan handlade allt om att inte sluta skriva, att enträget fortsätta och att inte tappa glädjen i att underhålla den viktigaste personen av alla: mig själv.