Vem minns inte hur det var…

…när hjärtat gick sönder i tonåren? När skärvor låg utspridda och det inte tycktes finnas en endaste droppe lim i hela världen.
Så tröstlöst, så uppgivet och så vansinnigt förnedrande att inte vara önskad.
Samma eländiga känsla vällde fram varje gång en refusering landade i brevlådan. Ännu en gång fick jag höra ”Det är inte dig det är fel på, det är bara det att jag söker något annat just nu.”

Med självförtroendet på botten slutade jag skriva och spelade istället lägereldssånger på gitarr. Lät mer si än så. Men det ska erkännas, med rätt bränsle innanför västen kan fortfarande R.E.M:s Everybody hurts nästan kännas igen. Men bara nästan.
Efter ett tag insåg jag att det var en dum idé det där med att sluta skriva. Det hade uppstått ett tomrum.
Visst, det var roligt att leka stukad rockstjärna, men det gav inte den där sköna känslan som kittlar när fantasin spritter och allt är möjligt med tutande näsor och geggamojabad.

Så jag började skriva igen. Men nu utan en tanke på att någon annan skulle läsa texten. Jag skrev för min egen skull, och tänk, det var oförskämt roligt. Kände ren, ohämmad glädje över att inte längre behöva snegla på vilka genrer som var populära för stunden. Det skulle ju ändå inte ges ut så vad spelade det för roll?
Medan fantasin spottade fram den ena galenskapen efter den andra konstaterade jag fnittrande att det blev en barnbok. Kände mig oförskämt nöjd över resultatet, men på samma gång nedstämd, skulle ingen annan få möjlighet att fnissa åt det här?
Jo, för bövelen.

Jag bröt löftet till mig själv, repade mod och gav mig ännu en gång in i refuseringskarusellen.
Och. Precis som i reklamen: Plötsligt händer det. Idus förlag tyckte texten var lika knasigt rolig som jag själv tyckte, och ville göra bok av det.
Då insåg jag: Världsfred inträffar kanske inte under min livstid, ekonomiskt oberoende blir jag förmodligen inte heller, och inte blir jag utsedd till världens sexigaste man. Men ta mig tusan om inte drömmen om att bli läst förverkligades och slog in. Tre tokroliga böcker har det minsann hunnit bli.
I slutändan handlade allt om att inte sluta skriva, att enträget fortsätta och att inte tappa glädjen i att underhålla den viktigaste personen av alla: mig själv.

Annonser

Spännanade förslag!

Jag har sagt det många gånger och säger det igen: Barn är fantastiska.
Jag får så många spännande förslag från barn. Det ena mer fantasifullt än det andra.
”Kan inte Magister Tutnäsa åka till djungeln? Badhuset? Djurparken? Bli inlåst på toaletten? Få barn?”
Fantastiskt roligt är det.
Må de aldrig släppa taget om sin fantasi.

Så mycket bättre – författarversionen

Guillou: ”Vad gör vi egentligen här?”
GW Persson:
”Dricker vin och pratar om hur bra jag är.”
Guillou: ”Jo, men det kan vi ju göra samtidigt som vi jagar stenbock i Kazakstan. Så varför åker vi inte dit?”
GW Persson: ”Ja, det är ju gott. Bra idé.”
Läckberg: ”Nej, hörrni, tanken är att vi ska hylla nån av oss ikväll.”
Guillou: ”Vem då?”
GW Persson: ”Det borde vara jag igen.”
Martin Widmark: ”Nja, jag tror det är min dag idag.”
GW Persson: ”Vem är han?”
Ranelid: ”Han är du, han är jag, han är oss, han är miraklets eviga sandkorn på himlen.”
Läckberg: ”Han är en Martin. Men inte den jag var gift med utan en annan.”
Martin Widmark: ”Jag är den författare som lånas ut mest på biblioteken i hela Sverige.”
GW Persson: ”Alltså, min granne lånar gräsklipparen av mig flera gånger per år men det säger egentligen inte så mycket.”
Martin Widmark: ”Det betyder väl att det är en bra gräsklippare?”
GW Persson: ”Ääähh, men inget vidare bra mordvapen, grannens fru lever uppenbarligen fortfarande.”
Läckberg: ”Kling i glaset, Martin. Jag har valt att tolka din bok LasseMaja och Brandkårsmysteriet.
Martin Widmark: ”Åh, så spännande.”
GW Persson: ”Ääähh, jag tjänade ännu en miljon medan jag rapade. DET var spännande.”
Läckberg: ”Hursomhelst, jag har ändrat lite på boken. Till exempel har jag döpt om den till Fjällbackamysteriet, och Lasse och Maja heter nu Patrik och Erika.”
Ranelid: ”HERRRRRRREGUUD!!”

Mot nya äventyr!

Tar en paus från Magister Tutnäsa och skriver om något helt annat. Det är han inte nöjd med den käre magistern. Han mumlar nåt om att vänner inte sviker varandra. ”Men det är bara för en liten stund, sen är jag tillbaka i din värld” Jag försöker anlägga en söt valpblick för att blidka honom. Utan resultat.
Inte förrän jag ger honom ett glas saft och två kex går det lite bättre. Då ler han i tre sekunder. Alltid något.