Som ett brev på posten

Fick ett brev från Sveriges författarfond. Jo, jag tackar. De har minsann tagit sig tid att överväga ge mig ett stipendium. Eller, jag tror och hoppas att de åtminstone för några sekunder ögnade igenom min ansökan innan den skickades in i kakelugnen.
I min enfald trodde jag det var min tur den här gången, med ett liv i sus och dus bakom hörnet. Men nix. Inga pix för mig då min ansökan  ”inte har kunnat bifallas”.

Troligen ganska väntat när det skrivs flams & tramsböcker för barn. Men ändå kan jag inte helt släppa bitterheten som gror. Är det inte fint nog att få barn att skratta och må bra?

Nåja, får väl helt enkelt spänna bågen lite mer. Kanske ska jag skriva en tegelsten på tusen sidor om en ensamstående kvinnas kamp för existensminimum på en lergöksfabrik.
Större chans då? Ja, det tror jag faktiskt. Fast då måste jag överleva det mördande tråkiga arbetet med att skriva eländet. Vilket är högst tveksamt då jag vill ha roligt när jag skriver, så var beredd att läsa följande på min gravsten:
Killed by diskbänksrealism

DSC_2033

Det är inte klokt så slarvig posthanteringen är nu för tiden.

Lite om att skriva humor – del 2

Jag älskar humor. Det är som syre för mig.
Anledningen är rätt enkel. Humor får mig att skratta och är ta mig tusan avsevärt mycket roligare än att gråta. Därför envisas jag med att försöka få mig att skratta, och i förlängningen även andra. En ekvation som ibland går ihop.
Vissa dagar missar jag målet, andra dagar sitter det som en perfekt slagen frispark i krysset. Som livet i övrigt.

Trots att jag vet att humor är en smaksak, har jag svårt att acceptera att vi skrattar åt olika saker. Varför tycker inte alla om mina skämt?
Men å andra sidan när jag tänker några varv, jag skrattar inte åt allt. T.ex drar jag väldigt sällan på munnen åt hemmavideoklipp på barn eller djur som ramlar, eller åt dolda kameran när någon görs till åtlöje. Inte särskilt roligt, tycker jag.
Men det finns de som gillar sånt. Och det är helt ok. Det får de tycka.

Vissa föredrar tänkvärd och intelligent samhällskritisk satir, medan andra ramlar omkull av skratt när någon pruttar vid fel tillfälle.
En del gillar flams och trams. En del inte så mycket.
T.ex så skrevs det för ett tag sedan så här om Fummel & drummelrekordet (som kan uppfattas lite flamsig&tramsig):

”Det här är böcker som barnen själv väljer men vuxna sällan skulle ge bort.”

Ja, och så är det ju när det riktas till barn. Det är liksom de som ska gilla det jag skriver. I alla fall till att börja med. Sedan är det en bonus om även vuxna kan fnissa loss.
Som på bloggen Autumnleaf.se. där de hittar skrattet tillsammans och skriver så här fint om Drummelrekordet:

”Underbar bok! Så rolig! Julia skrattade så högt och gott emellanåt att jag tvingades stanna upp i texten och bara skratta tillsammans med henne. En toppenbok! Läs den!!”

Ord som värmer en författaruslings hjärta även den kallaste dagen på året.
236205-57083-alfred-e-neuman

 

Förresten, för den som alltid undrat så kan jag för övrigt avslöja att Alfred E. Neuman är min drömgäst vid middagsbordet.

Läs mer humortanker i Lite om att skriva humor

 

Ett författarerkännande:

När jag läser igenom mitt manus blir jag stolt. Första kapitlet håller hög klass och fångar in precis rätt känsla som jag vill förmedla. Upplösningen i boken är jag också väldigt nöjd med. Det blir en bra och kul final.
Tyvärr är allt däremellan erbarmligt dåligt. De övriga sju kapitlen stapplar likt en berusad sjörövarkapten med två träben.
Hur blev det så? Jag har ju själv uppenbarligen tyckt att det var bra då jag skrivit ner det.
Så är det verkligen dåligt?
Ja, jag tycker det. Eller, dåligt kanske är att ta i, men det är inte lika bra som det andra. Det saknar närvaron och den där speciella känslan jag nämnde.
Uppskattningsvis får jag ta bort, ändra och vrida till ca 50% av den skrivna texten, vilket är både smärtsamt och tråkigt. Men det kommer vara värt det.
Åter igen inser jag vikten av att låta texten ligga till sig och vila ett tag. Att se på sin text med nya granskande ögon är så viktigt. Faktiskt så är den insikten så värdefull att den borde låsas in i ett kassaskåp för att aldrig glömmas bort.
Så.
Gör om, gör rätt, Johan!
Men först: Ta en Japp. Och tappa för allt i världen inte bort nyckeln till kassaskåpet.

Författarlyx

Ett av guldkornen i livet som barnboksförfattare är lyxen att få besöka skolklasser som jag gjort under veckan. Jag skriver lyx, för det är precis så det känns.
Det är en fantastisk upplevelse att möta framtiden.
Barnen har så mycket vett och klokhet att det är hisnande. Och så har de ypperlig humor ska ni veta. De har förlängt mitt liv med säkert några månader bara den här veckan.
Så underbart det är att få skratta.

Roligt är det också att många av dem ivrigt vill berätta om favoritepisoder från mina böcker. Det vänjer jag mig aldrig vid. Tänk att mina knasiga skämt som jag hittade på i ensamhet lockar fram skratt hos andra. Helt fantastiskt!

Eller få besvara frågor som de grubblat på.
Som t.ex
”Hur skriver man en bok?”
”Hur låter Magister Tutnäsas näsa?”
”Är Rekordfarfar släkt med Tutnäsa?”
Duracell-Bunny-Sprinter
Och så de riktigt viktiga frågorna som ”Hur länge har du haft glasögon? och Vilken är din favoritpizza?

Det ger mig så mycket bränsle och inspiration att jag känner mig som en duracellkanin. Jag bara fortsätter rakt farm, mot mitt kall:
Tokroliga berättelser för alla som gillar att fnissa
(eller ta sig på pannan åt 😉 )

Lite om att skriva humor

Humor är allt lite knivigt. Vi skrattar åt olika saker. Det som triggar min fnissnerv kan väcka fnys hos dig. Inget konstigt med det. De flesta skämt är helt enkelt inte ämnade för alla.
Satir riktar sig till exempel mer åt vuxna medan barn är mottagligare för fysisk humor.
En dam som snubblar in i äggkartonger och blir täckt av äggsmet och krossat skal har större chans att locka fram fniss hos barn än hos vuxna.
Ja, och mig med för den delen. Men så är jag rätt barnslig och gillar flams och trams.

Möjligtvis kan även de som i vanliga fall inte gillar dratta på ändan-skämt se något roligt i äggscenen om den modifieras en aning. 
Till exempel kan fokus läggas på hur damen försöker ta sig ut från affären utan att någon ska märka att hon är täckt av äggrester. Då blir efterspelet viktigare än själva händelsen och det kan byggas ut till en annan typ av humor än vad det började som.
Eller så kan hon låtsas som ingenting när hon betalar varorna i kassan. Kanske ska hon bli förnärmad av blickarna.”Vad tittar ni på? Har ni inte hört att ägg är bra för håret?”

Annars går det alltid att stoppa in ordvitsar.
T.ex kan en man säga åt henne när hon sitter bland de trasiga äggkartongerna: ”Det var väl äggstra klumpigt av dig?” Varvid hon förföriskt viskar: ”Allt för att egga upp dig, älskling.”
”Ta det lugnt med mig, baby”, svarar han då. ”Jag är allergisk mot skaldjur.”
Ojsan, nu verkar det bli äggröra av mitt exempel. Varför kläckte jag den här idén egentligen?

Vi går vidare.
Humor är som sagt svårt. Det går upp och ner.
Just idag, i denna stund, tyckte jag det var lite småkul att skriva detta. Lite lagom tramsigt. Det fick mig att dra på munnen och det är det enda som räknas för mig.  Att ha lite kul.
Vissa dagar delar jag mitt roliga med andra, andra stunder skakas det trött på huvuden åt mina skämt.
Och det är just så humor ska vara. Annars är det inte roligt.

Tjohooooo!!

I min senaste bok skrev jag att den var ”Till alla som tycker om att fnissa så det kittlar i magen.”
En kul mening att inleda en bok med, tänkte jag. Däremot fick jag en lätt klump i magen när jag insåg att det faktiskt är en sak att jag tycker boken är fnissframkallande. För face it, jag är ju rätt partisk till huruvida boken är rolig eller ej.
Döm om min glädje när jag nu fick ta del av bloggen Mias bokhörna och recensionen av Fummel & drummelrekordet.
Den var ”Rolig på riktigt” och ”Dörolig”.
En synnerligen bra start på en annars mulen dag.

Läs hela recensionen HÄR!

Om en liten skrivregel

Det heter ju att regler är till för att brytas. Därför behövs det väl inte några regler när det ska skrivas? Jo, det gör det faktiskt. Det är rätt bra om ord stavas rätt, varje mening börjar med stor bokstav och att tempus inte skiftar när det inte ska, t.ex.
Fast sånt där är rätt grundläggande och inget som egentligen bör läggas vikt vid när manus ska skrivas. Däremot blir det avsevärt viktigare lite senare, vid redigeringen. Men då ska ju ett första utkast ha skrivits klart, med stavfel och allt.
Därför har jag EN enda regel som jag klamrar mig hårt fast vid. Och den är faktiskt helt avgörande om det ska bli någon bok över huvud taget. Nämligen:
Skriv lite men ofta.
Svårare än så är det inte.

Vissa dagar kan det kännas tungt och oinspirerande. För till skillnad mot vad många tror så kommer inte inspirationen fram ur tomma intet. Den måste luras, lockas och grävas fram. Framförallt de dagar då huvudet känns blankt och ihåligt. Då är det som allra viktigast att ändå skriva. Även om det bara blir någon ynklig liten meningar så räcker det bra, det är good enough!
För som jag ser det så hjälper några få ord åt gången till att bygga ett berg av meningar. Till slut finns det ett komplett manus framför mig. Redo att redigeras.
Allt handlar om att skriva. Inte mer, inte mindre, bara skriva, skriva och åter skriva. Det är enda sättet att röra sig framåt med bokstävernas hjälp.
Ja, och i mitt fall, med väldigt mycket kaffe. Det hjälper också till.

abc-916665_1280

Det bästa av allt: Bokstäverna är gratis att använda. Det är bara att skriva hur mycket du vill 🙂