Författarskap – ett hantverk likt allt annat

I ett annat universum:
Ring! Pling! Ding!
”Författarcentralen.”
”Åh, hej, äntligen en skribent som svarar. Jag heter Handfallen och har ett litteraturproblem.”
”Mm, vad då för problem?”
”Jo, vår son kommer inte till ro på kvällarna. Vi vill få honom att läsa något. Eller läsa något för honom, men vi vet inte vad.”
”Mm… hur gammal är han?”
”Åtta.”
Lång paus följt av en tung utandning. ”Pojke…åtta år…mm jag ber en av mina författare ringa upp dig.”
”Åh, tusen tack!”

Nästa dag:
Ring! Pling! Ding!
”Författarcentralen.”
”Ja hej, Handfallen här igen, jag ringde igår om ett litteraturproblem. Ni skulle be en författare ringa upp mig. Men det gjorde han inte.”
”Igår säger du? Eeeehh … vi har mycket att göra för tillfället. Många som ringer och vill ha hjälp med att minska barnens skärmtid.”
”Jo, det förstår jag.”
”Vad gällde det?”
”En uttråkad åttaårig pojke som påverkar hela familjen. Vi börjar bli smått tokiga.”
Lång paus följt av en blytung utandning. ”Pojke…åtta år…och ni börjar känna av galenskapen?…. Jag säger till en av mina författare att svänga förbi under dagen.”
”Åh, kan han det? Så glad jag blir. Tack snälla, jag håller mig hemma hela dagen och väntar vid dörren likt en hundvalp.”

En vecka senare i personalrummet:
”Fick ni tag på en hantverkare?
”Ja, till sist löste sig allt väldigt bra. Författaren kom inte på avtalad dag eller tid, men det kvittade. Så fort han klev in i hallen med sin kompetens var det som om ett lugn spred sig i hemmet. Han väckte läsintresset hos åttaåringen och lämnade en hel bokserie med mysterier och humor.”
”Det låter ju fantastiskt.”
”Det var det. Faktiskt så ska jag ringa dem igen. Min fru behöver lite feel-good.”
”Har de deckarförfattare också?”
”Ja, jag tror det. Du kan få numret av mig. Fast om du har bråttom och vill ha mord och hemskheter omgående så ska du nog ringa någon annan firma. Men visst, de är noggranna och grundliga.”
”Tack för tipset … Men jag tror jag börjar med att fråga min bror som bor granne med en författare. Hen kan nog skriva ihop något spännande till kompispris…”
Ring! Pling! Ding!

Bildresultat för writer

Hantverkare at work – Kunde varit jag, minus pipan.

Annonser

Bokmässan 2018 – del 2

Hur rolig och underbar Bokmässan än är, så är det också en brutal påminnelse om vem jag är i författarvärlden. Litenheten kommer som ett hammarslag och tar andan ur mig.
I den här massan av ikoner blir jag Nobody för en stund, vilket inte är bra för egot som lever i tron att jag är störts, bäst och vackrast. Men reality bites, som det heter.

Därför ser jag till att omge mig med människor som fyller mig med glädje och positivism under vistelsen. Som får mig att tro på mig själv.
Så jag inledde på samma sätt som föregående år, att tidigt på morgonen leta upp Björn Hellberg.
Han sitter alltid ensam, lätt lutad över bordet, trummandes med fingrarna. När jag hälsar låtsas han känna igen mig. Det får mig att växa.
Sedan tar han tid för mig och mina funderingar. Han lyssnar tålmodigt och berättar hur han har gjort för att få ihop sina karriärer med TV-program, kriminalromaner, fackböcker, kåserier, artiklar och ett familjeliv på det.

Han ger mig en blick som har ett stråk allvar i sig, vilket är ovanligt för att vara Hellberg som oftast har en pojkspjuver i ögonen.
”Det handlar om disciplin och planering”, förklarar han. ”Men det är aldrig lätt, så kämpa på, ge inte upp. En dag har du också gett ut sextiotvå böcker, och du har ju redan fått ut sex. Det är inte dåligt.”
Björn Hellberg är som en trygg, varm filt.
Och banne mig om det inte syntes en regnbåge när vi skiljdes åt. Och en kakburk.

DSC_7629

Två morgonpigga herrar

Första rapporten från mässan finns HÄR om andra som bidrar och lyfter mig när det känns motigt.

Bokmässan 2018 avklarad!

En fantastisk plats som både inspirerar och dränerar med otroliga möten med begåvade människor.
Nu är jag sjukt dålig på att ta selfies, eller foton över huvud taget när jag är ute och rör på mig.
Så här kommer andras bilder med mig. (Så nej, det är inte lort på linsen bredvid skönheterna. Det är bara jag)
Hängde med författarkollegan Therese Loreskär (Bloggdrottningen och Glorias memoarer och Vilda)
Hon är inte bara en grym författare, utan har även en sån där magisk förmåga att locka fram solstrålar ur de mörkaste molnen. Hennes skratt är en regnbåge. Jo, det är sant. Det poppade faktiskt fram en vid en dinosaurie på mässan, bakom Jan Guillous rygg. (Ja, alltså han var inte urtidsödlan, han var bara i närheten av en sådan, så att säga.)Men det är en annan femma. Tänk inte på det nu.
Däremot har vi ett gemensamt manus på gång som är något helt i hästväg. (Jag och Therese, inte jag och Jan. Gud så snurrigt det här håller på att bli)
Vi går vidare.

IMG_20180928_171950_947

Dynamiska duon Therese Loreskär och jag!

Fler möten blev det. Som Sofi Poulsen och Ulrica Sundin. De är coola på riktigt. Såna man bara läser om i böcker. Känner ni inte till dem så ändra genast på det. (Sofi ligger b.la bakom de övercoola projekten Grimm och H.C Andersen och Ulrica har gett ut fantasyserien Drakens dotter)

Jag hoppades att lite av deras coolhet skulle smitta av sig på mig. Det hade varit fränt….hmm, det var inte särskilt coolt uttryckt….gick nog inte så bra ändå….nåja…

1878262511813530753_1878262508869230572

2 coola brudar

Och så togs det ett foto på Håkan Ahrling och mig i Idus förlags monter. (Håkan har gett ut boken Rådisgänget ) Han är en synnerligen spännande prick, som vi säger i koncernen.

Messaging1538378874515Men Johan, tog du verkligen inga foton från Bokmässan i Göteborg?
Jodå, en fin bild på hotellets frukostställ blev det. Alltid något.
Håll till godo. Nästa år kanske det blir en toalett 😉

DSC_7618

Vackert som ett vykort!

 

Skrivrace i värmen

Fick frågan varför jag inte varit aktiv på Facebook under sommaren?
”Jag saknar dig Johan.” (Vilket är lite underligt att säga till någon som står precis framför) Men det värmde naturligtvis att höra. Det var gulligt sagt.
Det var ett medvetet val att pausa lite från sociala medier. Det borde alla göra emellanåt. Det gör oss gott.
Men vad har jag gjort istället kan man undra, förutom sniffat på skogsbränder och fått några kallsupar?

Mest har sommaren bestått av att skriva. Faktiskt så har jag fått ihop nästan en halv roman mitt i den tropiska värmen. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur det gick till, men till gick det.

Ett tag var det så varmt i skrivvrån att jag nästan förångades över tangentbordet. Såg till och med syner.
Men fantasin är lustig, den brydde sig inte utan fortsatte envist knacka på min hjärnas dörr. Det var bara att gilla läget och släppa in den, fortsätta skriva ned vad den ville förmedla.

Exakt vad det ska bli, vet jag inte just nu. Det enda jag vet är att jag har något att berätta. Något roligt, något gripande, något som får mig att känna mycket. Och då måste det skrivas. Så står det nämligen i den oskrivna lagboken om författarskap och den bryter man inte mot i första taget 😉
En dag i framtiden kanske det till och med blir en bok. Vem vet, vi får se.

 

En promenad i Berlin

Går runt och tittar storögt, så som man gör i en världsstad
Plötsligt hamnar jag framför en ruin med skotthål (se bilder nedan)
Jag blir nyfiken. Forskar lite och får veta att det är resterna av en tågstation. Därifrån transporterades judar till koncentrationslägret Sachsenhausen, mitt bland vanliga tågavgångar med vanliga tyskar som levde sina vanliga liv.
Det sprider en kall ilning genom kroppen.

I mitt inre ser jag en liten pojke. Han håller hårt i mammans hand. Runt dem jäktar medborgare på väg till jobb. De tittar på pojken och mamman och när de ser davidsstjärnorna och de tyska soldaterna vid deras sida, vänder de bort blicken. De vill leva sina egna liv utan att dras in i vad det nu är. De låtsas inte veta, vill inte veta.
Fler davidsstjärnor leds in i vagnar av soldater som bara gör sitt jobb.
Inne i kupén är det trångt och lukten från alla människorna sticker pojken i näsan. Han är törstig. Mamman pussar honom på pannan, viskar att han ska få vatten när de kommer fram. Allt kommer bli bra då. Pojken tror henne. Han vinkar till en man utanför fönstret. Mannen vinkar besvärat tillbaka när tåget lämnar perrongen. Han ser pojken försvinna och kliver ombord på tågvagnen för de tursamma, de som föddes som rätt sorts människor. De som återkommer till stationen lite senare.

Mannen slår bort pojken från sinnet, vill inte tänka på honom. Istället fokuserar han på att det ska bli fläsklägg med surkål till middag. Ingen kan tillaga det som hans fru. Det säger alla.
När han kommer hem möts han av sina barns utsträckta armar. De pratar i mun på varandra och fnissar över att skäggstubben kittlas. Han håller dem länge tätt intill sig och ofrivilligt tänker han på den vinkande pojken igen. Han vill inte tänka på honom, men gör det ändå.
När maten inte smakar något oavsett hur mycket det än saltas, inser mannen att pojken aldrig kommer ge honom ro. Hans blick på andra sidan glaset kommer förfölja honom resten av livet.
Det är priset för att ha tittat bort så länge. Men det vill han inte betala, det är för högt.
Det måste finnas nått jag kan göra, suckar han och rör runt på tallriken tills det knappt går att se vad som är surkål eller ärtpuré. Han studerar oredan bland maten, stoppar in gaffeln i munnen och stelnar till. Han får en idé, en så galen idé att den kan vara bra. Hans händer skakar. Han vet hur han kan ge pojken upprättelse, och med det sig själv sinnesro.
För första gången på lång tid kan han se sina barn i ögonen. Verkligen se dem i ögonen.
Han blundar inte längre. Han har vaknat.

 

Nyanser av framgång

”Är du framgångsrik?” undrade en elvaårig flicka nyfiket.
Jag stannade upp i andetaget.
Spontant ville jag svara henne att jag mest går runt och känner mig misslyckad hela dagarna med tvivel på mig själv. Och korkad. Gud så korkad jag känner mig större delen av all vaken tid.
För att inte nämna hur långt ifrån rik jag blivit på mina böcker. Inte särkilt framgångsrik med andra ord. Men det sade jag inte. Istället grubblade jag några sekunder.

Vad är framgång egentligen?
Det är väl när vi förverkligar en dröm? I så fall är jag nog lite framgångsrik trots allt.
När jag tänker på det har jag faktiskt uppnått mer än jag någonsin vågat drömma om:
Jag har fått sex böcker utgivna.
Jag får brev från barn och vuxna som har skrattat åt knasigheter som jag hittat på.
Jag bjuds in till skolor för att prata om läsning och hur jag arbetar.
Jag har lärt känna underbara människor som fått mig att växa.
Är inte det framgång så säg?

I veckan som gick bjöds jag in till Mjällbyskolan för två dagars författarbesök. Bodde på hotell och promenerade på Sölvesborgsbron under samma dygn. När jag gick där på bron och kände mig som en kung, burrade telefonen. En vän tipsade om en bloggrecension av Snökaosrekordet där Autumnleaf.se undrar om man kan annat än älska Rekordfarfar 🙂 Då var det nästan för mycket framgång på en gång för lilla mig.
Tur jag åkte hem sen till vardagsbestyr med inköp av toapapper och en gräsklippare som gått sönder.

_20180429_073204

Att gå på Sölvesborgsbron kan vara det roligaste att göra i Sölvesborg. Jodå.