När ge ut en bok?

Att ge ut en bok handlar inte bara om att syssla med det man gillar allra mest. Det är, tyvärr, en del business inblandat. En fråga som ofta lyfts är vilken tidpunkt på året som är mest lönsam att lansera en bok.
En del hävdar till bokmässan, andra inför julhandelns klappinköp.
Det enda som verkar ena de som tvistar om detta, är att februari med bokrean i släptåg tillhör den sämre perioden.

Därför gnuggade jag händerna och planerade slugt mitt drag. Den tredje boken om Flax & Rekordfarfar skulle ha ett vintertema och finnas klappad och klar till årets julhandel.
Men när manuset skulle vara klart kändes det inte alls lika självklart. Det drog ut på tiden. Jag behövde helt enkelt slipa mer på texten. För helt ärligt, även om jag skriver flamsiga och tramsiga böcker, krävs det rätt mycket arbete med texterna.
Jo, det är sant, tro det eller ej. Varje mening ska helst vara klockren (eller så nära jag kan komma) och gärna ha ett eller två påskägg instoppade någonstans. Jag sliter mitt hår både en och två gånger för att få det så nära bull’s-eye som möjligt. Ibland lyckas jag. Ibland inte. Som livet i övrigt, liksom.

Då ställdes frågan: När ska boken finnas i handeln? Till 2018 års bokmässa? Eller kanske nästa jul?
Jag vände och vred på detta med förlaget. Men så fick jag ett meddelande över Facebook. Det var från en kvinna som undrade när nästa rekordbok kommer. Hennes son går och väntar på den.
Det var som ett tecken. Plötsligt kändes det självklart. Strunt i vad som passar bäst.
Läsarna finns här och nu. De barn som väntar på mer galenskap ska banne mig få ta del av dem innan de väljer gymnasielinje.
Så. Nästa bok kommer så fort det går, vilket blir i skarven mellan januari och februari.

Vad jag kan säga om boken?
Det blir ett knaskalas som säkert ger en del vuxna anledning att ta sig för pannan även den här gången.
Allt är med andra ord som det ska 😀

Rekordfarfar-oronharMen vad i hela friden tittar Rekordfarfar på?
Stämmer ryktet att han har en ärkefiende?
Och vad för rekord har han tänkt slå med en krycka och en spik?
Frågorna hopar sig. Svaren kommer januari/februari 2018.

 

Ett återkommande samtal:

Johan, du tjänar väl en massa pengar på dina böcker?”
”Nej, inte direkt.”
Lång tystnad. ”Inte? Men varför skriver du då?”
Nästan lika lång tystnad från mig, sedan svarar jag: ”Varför spelas det golf, sysslas med flugfiske, tittas på idrott, spelas korpfotboll, stickas halsdukar, målas tavlor, spelas gitarr, läggs pussel, bakas kakor…”
Han nickar fundersamt, lyfter på ett ögonbryn och frågar: ”Men barnböcker, varför skriver du det?”

Som en upphakad grammofonskiva svarar jag: ”Varför spelas det golf, sysslas med flugfiske, tittas på…”

Vet inte vad som är mest chockerande. Att det är så svårt att förstå att skriva är ett intresse, något som görs för att det är så in i bänken roligt, eller att jag använder uttrycket ”Som en upphakad grammofonskiva.”? Hur många unga kan relatera till det idag?
Kanske dags att uppdatera talesättet till att man låter som när en ”ljudfil laggar”?
Eller är det också föråldrat, ljudfil? Gosh, jag hänger inte med.

Så här låter jag alltså inte bara mot mina barn.