Att skriva ett manus…

…är inte alltid roligt. Nej, det tycker jag faktiskt inte. Det kan stundtals vara rent smärtsamt att få ner varje ord och lustighet på papper.
Däremot fullkomligt ÄLSKAR jag att gå tillbaka i texten och läsa det jag skrivit.
Snurrigt? Ja, men sån är jag.

Saken är den att jag inte går runt och väntar på inspiration. Tror inte mycket på sånt där. Det handlar om att tvinga fram den otyglade fantasin. Väcka det som finns där och föra in hjärnan på ett visst sätt att tänka på. En form av associationslek, enkelt uttryckt.

Därför är jag så glad att ”bara” ha kvar den sista redigeringsrundan av manuset.
Det är ett hårt jobb men jag börjar faktiskt tycka om när texten ska synas i sömmarna ännu en gång. Det är kul att få agera stylist. För det är lite så det funkar. Berättelsen ska stramas upp, bli mer tight, se bättre ut och förhoppningsvis även locka fram ett fniss här och där.

Snart, snart ska det bli en färdig, riktig  bok av det. Då får vi se om jag lyckats.
Svindlande tanke.

Annonser

Omslag förnöjer!

Öppnar inkorgen. Får se omslaget till nya boken för första gången. Det är, i brist på andra ord, magiskt.
Knasigheterna som guppat runt i mitt tokiga inre börjar nu få liv. På riktigt. Det kommer banne mig bli en bok av det här. Thank god för begåvad illustratör som står ut med snurrig författarstolle.
Mer info kommer i en framtid nära dig.

Två skilda vägar – flams eller allvar

När jag blickar upp från manuset och tittar på omvärlden fylls jag med förfäran. Hur kunde det bli så här? Så mycket hat från alla håll. De sociala medierna översvämmas av ilska och avsky. Mot allt och inget.
Gör mig trött och uppgiven.

Kanske borde jag skriva något vettigt istället, något smart, något pedagogiskt som fungerar som en väckarklocka. Jag sitter ju ändå på möjligheten att påverka där jag kan säga min mening till de som växer upp idag och ska styra världen i framtiden.

Äsch!
Vad är det jag sitter och säger?  Sicka dumheter.
Det som behövs mer än någonsin just nu, just idag, är humor. Om barnen fylls med skratt och fniss kanske de inte kommer hata lika mycket imorgon som vuxna gör idag?
Så tillbaka till manuset och flams, trams och nonsens.
Det är vägen jag väljer att färdas på. Hundra procent roligare än den andra.