…är inte alltid roligt. Nej, det tycker jag faktiskt inte. Det kan stundtals vara rent smärtsamt att få ner varje ord och lustighet på papper.
Däremot fullkomligt ÄLSKAR jag att gå tillbaka i texten och läsa det jag skrivit.
Snurrigt? Ja, men sån är jag.

Saken är den att jag inte går runt och väntar på inspiration. Tror inte mycket på sånt där. Det handlar om att tvinga fram den otyglade fantasin. Väcka det som finns där och föra in hjärnan på ett visst sätt att tänka på. En form av associationslek, enkelt uttryckt.

Därför är jag så glad att ”bara” ha kvar den sista redigeringsrundan av manuset.
Det är ett hårt jobb men jag börjar faktiskt tycka om när texten ska synas i sömmarna ännu en gång. Det är kul att få agera stylist. För det är lite så det funkar. Berättelsen ska stramas upp, bli mer tight, se bättre ut och förhoppningsvis även locka fram ett fniss här och där.

Snart, snart ska det bli en färdig, riktig  bok av det. Då får vi se om jag lyckats.
Svindlande tanke.