Jag – en cartoon

Erika Palovaara, den där sjutusan till illustratör som ger liv åt magister Tutnäsa, har gjort ett litet porträtt av mig. Hedrande så att jag nästan slår knut på mig. Känner mig som huvudpersonen i en cool serietidning. Kanske har jag superkrafter och kan gå på vatten (och inte bara på nerverna som jag gör med min familj när jag sitter och skriver i min bubbla)
article66_20140120061647
Erikas fina hemsida hittas HÄR!

Annonser

Samtal i den kreativa processen:

”Du, Johan?”
”Ja, vad är det, Johan?”
”Den där roliga meningen som jag kom på tidigare ikväll och som är på tok för rolig för att glömmas bort. Den får du inte glömma att anteckna.”
”Men Johan, om den nu var så rolig, varför skrev du inte ner lustigheten med en gång?”
”Tänkte inte på det, Johan”
”Nähä, men vad var det som var så roligt då?”
”Det har jag glömt.”
”Men Johan…”
”Jaja, men DU skulle faktiskt påmint mig, Johan.”
”Suck!”
”Stön!”

Fantasijakt

Psst! Du där, kom hit. Ja, du, fantasin som studsar runt utan kontroll. Kom ner från gardinstången. Häng inte där och dingla. Seså, hoppa in i huvudet på mig så du kan landa i texten jag skriver. Jag behöver dig.
Vad kan jag locka med? En kanelbulle? En liten single malt? Eller behöver du ligga i ett varmt bad och mysa till en bra låt? Springsteens ”Point blank” passar kanske bra. Var inte blyg, känn dig som hemma.
Va? Vad gör du? En kullerbytta? In i örat på mig? Hi! Hi! Ho! Ho! det kittlas.
Vad säger du, fantasin? Ska det komma en SÅN in i handlingen? Och göra SÅ?
Låter helt uppåt väggarna. Men säger du det så blir det så.
Vem är jag att gå emot din fantasi?

Lön för mödan!

Att skriva är det roligaste jag vet. Ögonblicket när jag kommer på någon ny knasighet som får mig att fnissa, eller till och med skratta högt för mig själv, är bland det bästa som finns. Den stunden fyller mig av oförskämt stor livsglädje. Sedan kan en tomhet infinna sig. Kommer andra att skratta åt magisterns nya upptåg? Eller är jag ensam om att se det roliga i det jag skrivit?
Det blir till en klump i magen som inte vill ge sig av. Inga mediciner i världen kan råda bot på det. Det enda alternativet är att gilla läget och stå ut, och tro på det jag gör.

Men så plötsligt en dag.
Jag hämtar posten som inte helt överraskande består av ett gäng räkningar.
Men mitt i bunten finns också ett lite mindre kuvert. Det är handskrivet.
Jag sprätter upp brevet, sätter mig ner och börjar läsa.
Innehållet får mig att andas igen. En stor tyngd släpper från axlarna.
Lättnaden är stor.
Brevet är från en 9-årig flicka som heter Olivia (klicka på bilderna så blir de större):
OliviaOmdomme1

OliviaOmdomme2
Vad säger man?
Helt otroligt. Större belöning behövs inte.
Från djupet av mitt hjärta:
Tack Olivia, för dina snälla ord och för inspirationen du ger mig att skriva mer.

Fotnot:
Jag har saxat i brevet eftersom det finns en spoiler. och det är ju synd att avslöja slutet på boken 😉

Intro

Jag öppnar dörren på glänt, tittar försiktigt in i mitt nya hem.
Det ser inte mycket ut för världen. Faktiskt ser det inte ut alls. Mest tomt. Men det känns rent. Jag andas in och konstaterar att luften är fräsch, fri från föroreningar och fördomar. Det är upp till mig att fylla det här utrymmet med innehåll. Pretentiöst? Ja, jag antar det. Men det är väl så det ska vara? Jag är ändå författare nu. Förvisso barnboksförfattare, vilket inte slår lika högt eller är lika fint som att skriva tegelstenar om släktdramer, eller ens lika respektingivande som att knåpa ihop en deckare i svensk sommaridyll.
Men för mig är barn de viktigaste läsarna. Barn är framtiden. Om morgondagens ledare skrattar åt Magister Tutnäsa idag, kanske det hjälper till att göra vår kommande tid lite ljusare. Naivt? Absolut, men likväl en tanke som sporrar mig till att hitta på fler tokigheter som får mina mungipor att peka uppåt, och har jag tur kan jag på samma gång locka fram leenden hos andra också. En belöning god som honung.