Jag öppnar dörren på glänt, tittar försiktigt in i mitt nya hem.
Det ser inte mycket ut för världen. Faktiskt ser det inte ut alls. Mest tomt. Men det känns rent. Jag andas in och konstaterar att luften är fräsch, fri från föroreningar och fördomar. Det är upp till mig att fylla det här utrymmet med innehåll. Pretentiöst? Ja, jag antar det. Men det är väl så det ska vara? Jag är ändå författare nu. Förvisso barnboksförfattare, vilket inte slår lika högt eller är lika fint som att skriva tegelstenar om släktdramer, eller ens lika respektingivande som att knåpa ihop en deckare i svensk sommaridyll.
Men för mig är barn de viktigaste läsarna. Barn är framtiden. Om morgondagens ledare skrattar åt Magister Tutnäsa idag, kanske det hjälper till att göra vår kommande tid lite ljusare. Naivt? Absolut, men likväl en tanke som sporrar mig till att hitta på fler tokigheter som får mina mungipor att peka uppåt, och har jag tur kan jag på samma gång locka fram leenden hos andra också. En belöning god som honung.