Nu går det minsann att beställa ”Året runt med Magister Tutnäsa”.
Tänk, efter sex år är det äntligen en färdig bok. Makalöst.
Läs mer HÄÄÄÄÄÄR!!!
Uncategorized
Äntligen!
För några år sedan fick jag frågan om jag inte skulle skriva en bilderbok med Magister Tutnäsa.
Jag funderade i en halv sekund och sa ”Självklart!”
Det enda jag spontant visste var att jag inte ville att den skulle vara som andra böcker.
Men hur skriver man en sån bok?
Ja, det tog en väldans massa tid att leta upp rätt formuleringar och ord. Några fick jag lockas fram med glassbåtar, andra med skumbad.
Men nu är den klar och ivägskickad till tryck med helt överjordiska illustrationer av Markus Lindholm. Denna gigant! Så glad och tacksam att han ville vara en del av Tutnäsas värld.
Anländer i december. Läs mer HÄR!
Greven och betjänten
I dessa tider när vi inte längre kan rejva och slicka varandra i armhålorna, kommer här lite tidsfördriv från mig till dig, om en helt vanlig morgon på herrgårdsslottet:
Greve von Svångrem vaknar naken i hundkorgen.
Det här var konstigt, tänker han då han åtminstone brukar ha sandaletter på sig. Han avbryts av Betjänt Borst som stiger in och uppmärksammar honom att hans fru var på örat igår.
”Jaha, ja, det förklarar varför det är avbitet”, konstaterar greven och sätter ett stort plåster på sidan av huvudet.
”Byxor?” undrar Betjänt Borst.
”Nej, jag har egna.”
”Jo, ers högaktade greve, det sägs att en pandemi har brutit ut i landet.”
Svångrem rycker till med hela kroppen. ”Va, var då nånstans?”
”Tja, lite här och var.”
”Lite här och var? Lite här är ju här, på herrgården. Åh så spännande, jag har alltid velat se en panda. Det här får vi gå till botten med, hämta Titanic, pandan Emi måste hittas till varje pris!”
”Jag menar att det sprids virus, att man blir sjuk.”
”Va, är du sjuk? Gå genast och lägg dig i ett rör brusvitaminer.”
”Men ansiktsmasker då?”
”Äsch, jag har springmask, det går snabbare.”
Betjänt Borst tittar tomt framför sig medan greven ropar åt golvuret att klockan är slagen.
”Och hämta Major Fikon-Fikus!”
Borst kliar sig i pannan. ”Ska jag hämta honom? Men jag var ju sjuk, sa du?”
”Ja, du VAR sjuk. Men det var då, nu är nu och nu är du inte sjuk. Eller har du blivit smittad IGEN? Synnerligen slarvigt av dig i så fall, då måste du sätta dig i fontänkarantän omedelbums och räkna till tio! Men hämta först Fikon-Fikus!” Han går fram till betjänten, spänner ögonen i honom och skriker så saliv dekorerar väggarna. ”JAG VILL HA DEN DÄR PANDAN NUUU!!”
Betjänt Borst sväljer tungt och känner allvarets vindar svepa fram över ansiktet tillsammans med grevens spott med smak av spetsad körsbärsjuice.
Hur ska det gå? Kommer pandan bli funnen? Vet greven någonting om något alls? Kan Fikon-Fikus hjälpa, och i så fall, har han sviskon i fickan eller är det en bastuba?
Detta och mycket mer kommer besvaras inom en snar framtid i ett kedjebrev från Nigeria.
Kläm i, kläm ut!
😉
Barnböcker? Vaffor då då?
Det är troligen den vanligaste frågan jag får: ”Varför skriver du barnböcker? Varför skriver du inte deckare? Varför vill du inte ta livet av folk?”
Det där med att mörda känns i ärlighetens namn som en rätt knäpp fråga. För mig handlar det om att förlänga livet åt så många som möjligt. Jag tror nämligen stenhårt på klyschan ”ett gott skratt förlänger livet”.
Framför allt vill jag leva länge själv och enligt min matematik är det ju då bäst att jag skriver sånt som får mig själv att fnissa. Easy-peasy!
”Men mina barn är för stora för dina böcker. Du måste skriva något för större barn!”
Tja, så ser livet ut. Alla växer och utvecklas. Ja, de flesta alltså, inte jag, jag har ju liksom fastnat i tramsebyttalandet.
Det folk gör är att de jämför mig med sig själva, vilket ju uppenbart är rätt dumt att göra. Jag är ju jag och inte ett dugg vuxen och mogen och allt sånt där. Jag fnissar åt rapar och när någon snubblar in i en cementblandare.
För många vuxna är tydligen barnböcker något som de endast vidrör när barnen är i ”passande” ålder. Helst vill de skynda sig förbi Alfons och Sune och snabbt rusa in i mer avancerade böcker med sina blöjbarn, som ”Harry Potter” och ”Krig och Fred”. Lite sorgligt då det missas en del på vägen.
Hursomhelst, jag tänker så här:
OM jag får vara en liten byggsten i en barns liv och ge läsglädje och verklighetsflykt för en liten stund, kanske till och med lyckas väcka intresse för andra böcker. Som Krig och Fred. Eller M.A.D.
Ja, då har jag lyckats. Mission accomplished!
Nu ska jag gå och fjärta i pannkakssmet. I ett manus alltså. Vad trodde du?? 🙂
Och tänk, jag har minsann skrivit lite om varför jag skriver just barnböcker tidigare. Om du vill läsa är det bara att klicka HÄR Men inte HÄR 😉
Breaking news!!
Nej, no news är inte good news!
Här har länge varit stiltje på bloggen då det inte funnits några som helst news att berätta, och hur roligt har det varit? Inte ett dugg.
Men nu finns det news och då är det ju per automatik klart skojigare än inga news. Eller hur?
Så här ser riktigt bra news ut:
Ny Magister Tutnäsa på gång med grymma Markus Lindholm vid ritstiftet. Helt överjordisk.
Se själva! På bilden syns han med sin allra första version av Tutnäsa. Just nu skissar han vidare på nya härliga illustrationer.
Mycket återstår innan det är färdigt, men känslan när det slår mig att det faktiskt kommer bli en ny bok bok med Magister Tutnäsa. Wow, wow, wow!!
DET HÄR är vad jag kallar news. Som sagt, några snäpp bättre än no news 😉
Mer info kommer. Tills dess: Tut-Tut!
Mer om fantastiska illustratören Markus kan ni läsa HÄR!
Uppryckning från ingenmansland
När det kommer till skrivande gäller det att ha tålamod.
Det får ta tid. Det ska ta tid.
Fördel?
Att manuset kan bli precis hur bra som helst.
Nackdel?
Att man lever i limbo, i ett tomrum utan existens. Det är en jobbig, olustig känsla som i sina värsta stunder plockar fram ångest och misströstan.Då är det tungt att vara författare.
Men så emellanåt plingar det i e-postkorgen. Från skolor. Till exempel häromdagen när en skola i Ljungby hörde av sig och berättade att de skrattade och tyckte att Magister Tutnäsa var bättre än bäst.
Då skingras molnen och får mig att känna mig starkast i hela världen med nytt bränsle i tanken.
Trots att jag sitter i min isolerade kammare och uppenbart är världens sämsta på att uppdatera sociala medier, så är jag inte helt bortglömd. Fråga mig inte hur det är möjligt.
Men fantastiskt och overkligt ❤️
Nu en kullerbytta ner i kakburken. Allt gott!
Vad krävs för att skriva en bok?
…är en vanlig fråga jag får.
Jag brukar alltid ge samma tråkiga svar: Tid, förbannat mycket tid är vad som krävs.
Det kan få en del människor att tvivla. För vem har tid att skriva med alla måsten och krav?
Än värre när författare klämmer ur sig böcker i samma takt som pengar avdunstar från bankkontot efter löning.
”Sedan är det faktiskt orättvist, storfräsarförfattarna har sååå mycket mer tid än oss andra”
Tja, så kan det upplevas. Men vi har faktiskt alla precis lika mycket tid. Både du, jag och Leif GW Persson har tjugofyra timmar på dygnet, inte en sekund mer eller mindre.
Skillnaden är att han TAR sig tid.
Men vi som måste jobba med ”vanliga” jobb? frågar du irriterat.Vi som hämtar barn på förskolan och skjutsar till dans och innebandy, vi har uppenbart mycket mindre tid än både Camilla Läckberg och Fredrik Backman.
Nja, tror du verkligen att de sitter och skriver hela dagarna? Nope!
Backman fikar och ser på amerikansk fotboll, och Läckberg lägger familjepussel. Möjligtvis har de lyxen att kunna skriva på kontorstid.
Men det är också allt. Tid finns för oss alla. Fast på andra tider.
Det gäller att prioritera. Titta på Netflix eller skriva? Valet är fritt 😉
I begynnelsen
Allt började med ett litet frö som planterades djupt inne i hjärnans labyrinter. Det vattnades av tankar och associationer. Det växte, det vaknade. Tills det en dag viskade: ”Kom närmare, lyssna på det här…”
Så det har jag gjort. Det är därför jag har varit frånvarande, bortkopplad från allt socialt och bara lyssnat på fantasin. En vacker dag ska jag föra vidare den. Men inte idag, idag är himlen grå och regn är på väg.
Och så har jag spillt kaffe
Men en annan dag. Då tusan!
Författarskap – ett hantverk likt allt annat
I ett annat universum:
Ring! Pling! Ding!
”Författarcentralen.”
”Åh, hej, äntligen en skribent som svarar. Jag heter Handfallen och har ett litteraturproblem.”
”Mm, vad då för problem?”
”Jo, vår son kommer inte till ro på kvällarna. Vi vill få honom att läsa något. Eller läsa något för honom, men vi vet inte vad.”
”Mm… hur gammal är han?”
”Åtta.”
Lång paus följt av en tung utandning. ”Pojke…åtta år…mm jag ber en av mina författare ringa upp dig.”
”Åh, tusen tack!”
Nästa dag:
Ring! Pling! Ding!
”Författarcentralen.”
”Ja hej, Handfallen här igen, jag ringde igår om ett litteraturproblem. Ni skulle be en författare ringa upp mig. Men det gjorde han inte.”
”Igår säger du? Eeeehh … vi har mycket att göra för tillfället. Många som ringer och vill ha hjälp med att minska barnens skärmtid.”
”Jo, det förstår jag.”
”Vad gällde det?”
”En uttråkad åttaårig pojke som påverkar hela familjen. Vi börjar bli smått tokiga.”
Lång paus följt av en blytung utandning. ”Pojke…åtta år…och ni börjar känna av galenskapen?…. Jag säger till en av mina författare att svänga förbi under dagen.”
”Åh, kan han det? Så glad jag blir. Tack snälla, jag håller mig hemma hela dagen och väntar vid dörren likt en hundvalp.”
En vecka senare i personalrummet:
”Fick ni tag på en hantverkare?
”Ja, till sist löste sig allt väldigt bra. Författaren kom inte på avtalad dag eller tid, men det kvittade. Så fort han klev in i hallen med sin kompetens var det som om ett lugn spred sig i hemmet. Han väckte läsintresset hos åttaåringen och lämnade en hel bokserie med mysterier och humor.”
”Det låter ju fantastiskt.”
”Det var det. Faktiskt så ska jag ringa dem igen. Min fru behöver lite feel-good.”
”Har de deckarförfattare också?”
”Ja, jag tror det. Du kan få numret av mig. Fast om du har bråttom och vill ha mord och hemskheter omgående så ska du nog ringa någon annan firma. Men visst, de är noggranna och grundliga.”
”Tack för tipset … Men jag tror jag börjar med att fråga min bror som bor granne med en författare. Hen kan nog skriva ihop något spännande till kompispris…”
Ring! Pling! Ding!
Hantverkare at work – Kunde varit jag, minus pipan.
Bokmässan 2018 – del 2
Hur rolig och underbar Bokmässan än är, så är det också en brutal påminnelse om vem jag är i författarvärlden. Litenheten kommer som ett hammarslag och tar andan ur mig.
I den här massan av ikoner blir jag Nobody för en stund, vilket inte är bra för egot som lever i tron att jag är störts, bäst och vackrast. Men reality bites, som det heter.
Därför ser jag till att omge mig med människor som fyller mig med glädje och positivism under vistelsen. Som får mig att tro på mig själv.
Så jag inledde på samma sätt som föregående år, att tidigt på morgonen leta upp Björn Hellberg.
Han sitter alltid ensam, lätt lutad över bordet, trummandes med fingrarna. När jag hälsar låtsas han känna igen mig. Det får mig att växa.
Sedan tar han tid för mig och mina funderingar. Han lyssnar tålmodigt och berättar hur han har gjort för att få ihop sina karriärer med TV-program, kriminalromaner, fackböcker, kåserier, artiklar och ett familjeliv på det.
Han ger mig en blick som har ett stråk allvar i sig, vilket är ovanligt för att vara Hellberg som oftast har en pojkspjuver i ögonen.
”Det handlar om disciplin och planering”, förklarar han. ”Men det är aldrig lätt, så kämpa på, ge inte upp. En dag har du också gett ut sextiotvå böcker, och du har ju redan fått ut sex. Det är inte dåligt.”
Björn Hellberg är som en trygg, varm filt.
Och banne mig om det inte syntes en regnbåge när vi skiljdes åt. Och en kakburk.
Två morgonpigga herrar
Första rapporten från mässan finns HÄR om andra som bidrar och lyfter mig när det känns motigt.
Johan Rockbäck 