Snicksnack!

”Varför skriver du bara om dig själv?”
”Eh, hur då, menar du?”
”Ja, den här bloggen du startat handlar mest om dig och dina böcker.”
”…mm, jo, men tanken är att det ska vara mitt bollplank medan jag skriver, liksom.”
”Bollplank? Du bollar idéer? Med vem då, egentligen?”
”Mig själv, kanske.”
”Dig själv? Oj, snacka om självupptagen. Ingen annan kan ge råd till Johan än den mäktiga Johan själv.
”Äh, sluta nu.”
”Jaha, minsta kritik så ska det tystas. Snyggt.”
”Ge dig….du, jag har inte tid med dig nu.”
”Nä, jag är väl inte tillräckligt viktig för dig, herr författare.”
”Äsch, jag menar att jag måste försöka skriva lite.”
”Men det gör du ju just nu.”
”???”
”Det här inlägget. Du skriver det nu.”
”Men det räknas inte.”
”Jaha, tack för den. Jag räknas inte.”
”…amen.”
”Ja, jag säger det samma. Amen.”
”Suck!”
”Suck!”
”Sluta härma mig.”
”Jag härmas inte. Jag bara suckar.”
”Suck!”
”Suck!”
”Sluta, sa jag.”
”Sluta själv.”
”Det här blir en lång dag.”
”Ja, jag vet.
”Suck!”
”Suck!”

Annonser

Fartgupp i skapandet!

Med vinter-OS från Sotji på i bakgrunden går skrivandet på kryckor. Rätt som det är slinker en skida, en toppluva, en korrumperad ryss och ett helrör vodka in i handlingen.
Funkar sisådär då jag försöker få ihop en barnbok.
Lite tråkigt att det inte funkar att stoppa in snö i boken. Det finns så mycket roligt som kan hända med snö. Men det passar inte in  just nu i manuset. Men lite kokain då? En skidstav som används som vapen?
Nej, sluta Johan. Det får bli en annan bok.
Tillbaka till Tutnäsa.

Skrivro!

Jag kryper in i min bubbla. Bokstäverna dansar fram över skärmen och blir till nya galenskaper med Magister Tutnäsa. Jag småfnissar, känner mig nästan lite begåvad.
”Pappa, min surfplatta har hängt sig”, säger 10-åringen över axeln på mig.
”Nej, jag kan inte göra hänga-gubbe nu”, svarar jag irriterat.
”Men PAPPA!”
Jag pillar lite på plattan och muttrar att han får bygga lego istället.

Fokus igen. Jag läser de senaste meningarna en gång till. Justja, DET skulle hända i berättelsen.
I samma stund som jag skriver ordet gräsmatta störs jag igen. Den här gången är det 8-åringens tur. ”Pappa, var är min vattenflaska?”
”Din vattenflaska?” svarar jag utan att ta blicken från texten.
”Ja, den jag ska ha till friidrotten?”
”Den är väl där du har lagt den”, nästan fräser jag. Komma här och störa mig med världsliga ting. Jag är faktiskt en författare som skapar och har mig.
”Pappa, jag hittade vattenflaskan”, ropar dottern snart. ”Den låg i DIN ryggsäck. Varför gjorde den det?”
Mummel…vill du ha ett mariekex?”
Det ville hon.

Tillbaka till texten.
Okej, vad var det nu med gräsmattan? Vad skulle hända? Hmm….jo, ja, NU kom jag ihåg hur jag tänkte. Super.
”Dabaadaaabaaabaaadaaabaaa”, säger 11-månadersbebisen och bankar med ett duploflygplan mot vitrinskåpet.
”Pappa, lillan slår sönder saker”, säger sonen.
”Och hon luktar bajs”, upplyser dottern.
Var är barnens mamma? undrar jag i mitt inte så stilla sinne.
I duschen visar det sig, och hon har säkert varit där minst en hel minut. Vad gör hon där inne egentligen? Uppfinner ett nytt grundämne?
Det är sannerligen inte lätt att vara författare.