En boks hälsa efter en tid i frihet

När en bok blir till lever jag med texten så mycket att den nästan blir en del av mig själv. Jag tänker på ord och meningar dygnet runt och letar knasigheter i fantasins alla miljoner skrymslen och vrår. Jag gör det när jag äter frukost, borstar tänderna, matar fiskarna, knyter skorna, tankar bilen, tittar på tv, sover, ja, till och med i sömnen verkar faktiskt hjärnan söka efter nya upptåg. Dock är det sällan den hittar guldkorn i drömmarnas land. Men det har hänt att en och annan rolighet har tagit sig förbi snarkningarna. Så visst händer det.

När det slutligen blir till en färdig bok, som t.ex Fummel&drummelrekordet förra året, går jag vidare mot nya äventyr. Då glömmer jag nästan bort detta kära bokbarn. Den lever vidare på egen hand.
När det sedan har gått ett tag kan jag stanna upp och undra hur den mår. Läser någon den? Lockar den till skratt? Mår den bra?
Ibland får jag svar. Från oväntat håll. Som häromdagen, då det pratades om Rekordfarfar i Radio Halland.
Jag blev stolt och rörd på samma gång. Är det min bok hon pratar så fint om? tänkte jag generat.
Ulrika Larsson säger så snälla ord att jag blir alldeles vimmelkantig. ”Det är en bok som får läsaren att fnissa så det kittlar i magen”, säger hon.
Innerligt skön känsla. Boken verkar minsann må bra på egna ben 🙂
flax-_400-500x500
Gå gärna in på länken och lyssna:
Ulrika Larsson tipsar om Fummel & drummelrekordet

Annonser

Sotis på bokis!

Närvarat vid ännu en bokmässa. Det är som alltid fantastiskt kul att få vara en liten kugge i detta litterära maskineri. Dock har jag märkt att jag har hemska sidor som poppar fram när jag går runt inne på mässan. Det bubblar fram en gruvlig avundsjuka inom mig. Framförallt när jag ser pappfigurer av kända barnbokskaraktärer.
Då blir jag åtta år igen. Jag känner precis likadant som jag gjorde när min kompis fick Star Wars leksaken Jabba the Hutt. Den jag önskade men aldrig fick.
Jag vill också ha stora pappfigurer av mina skapelser. Både Tutnäsa och Rekordfarfar hade gjort sig ypperligt som sådana. Kanske kunde de även dingla så där trevligt som Pettson och Findus brukar göra när man får dem i pannan? 

Men. När jag går och är som mest mörk i sinnet, bitter över att Martin Widmark fått hela Valleby uppbyggt på mässan, möter jag en kvinna. ”Tänk att få signera sin bok här på mässan”, suckar hon. ”En ouppnåelig dröm.”
Då får jag dåligt samvete. För det är ju precis det jag fått göra en liten stund tidigare i Idus förlags monter. Jag fick skriva hälsningar till barn som med mina knasigheters hjälp ska lockas in i böckernas värld. Det är faktiskt svindlande.

Plötsligt kan jag unna Widmark och Nordqvist, och alla andra författare, deras framgångar. De har också befunnit sig här hos mig. Och här, där jag är, är det för det mesta rätt mysigt att vara.
Jag skriver. Jag blir läst.
Och ibland tar jag fram mina gamla Star Wars leksaker och räddar galaxen ännu en gång. Dock utan Jabba.

Jag har åtminstone Jabba på bild. Och i spegeln vissa måndagsmorgnar. Inte fy skam det inte.