När ge ut en bok?

Att ge ut en bok handlar inte bara om att syssla med det man gillar allra mest. Det är, tyvärr, en del business inblandat. En fråga som ofta lyfts är vilken tidpunkt på året som är mest lönsam att lansera en bok.
En del hävdar till bokmässan, andra inför julhandelns klappinköp.
Det enda som verkar ena de som tvistar om detta, är att februari med bokrean i släptåg tillhör den sämre perioden.

Därför gnuggade jag händerna och planerade slugt mitt drag. Den tredje boken om Flax & Rekordfarfar skulle ha ett vintertema och finnas klappad och klar till årets julhandel.
Men när manuset skulle vara klart kändes det inte alls lika självklart. Det drog ut på tiden. Jag behövde helt enkelt slipa mer på texten. För helt ärligt, även om jag skriver flamsiga och tramsiga böcker, krävs det rätt mycket arbete med texterna.
Jo, det är sant, tro det eller ej. Varje mening ska helst vara klockren (eller så nära jag kan komma) och gärna ha ett eller två påskägg instoppade någonstans. Jag sliter mitt hår både en och två gånger för att få det så nära bull’s-eye som möjligt. Ibland lyckas jag. Ibland inte. Som livet i övrigt, liksom.

Då ställdes frågan: När ska boken finnas i handeln? Till 2018 års bokmässa? Eller kanske nästa jul?
Jag vände och vred på detta med förlaget. Men så fick jag ett meddelande över Facebook. Det var från en kvinna som undrade när nästa rekordbok kommer. Hennes son går och väntar på den.
Det var som ett tecken. Plötsligt kändes det självklart. Strunt i vad som passar bäst.
Läsarna finns här och nu. De barn som väntar på mer galenskap ska banne mig få ta del av dem innan de väljer gymnasielinje.
Så. Nästa bok kommer så fort det går, vilket blir i skarven mellan januari och februari.

Vad jag kan säga om boken?
Det blir ett knaskalas som säkert ger en del vuxna anledning att ta sig för pannan även den här gången.
Allt är med andra ord som det ska 😀

Rekordfarfar-oronharMen vad i hela friden tittar Rekordfarfar på?
Stämmer ryktet att han har en ärkefiende?
Och vad för rekord har han tänkt slå med en krycka och en spik?
Frågorna hopar sig. Svaren kommer januari/februari 2018.

 

Annonser

Ett återkommande samtal:

Johan, du tjänar väl en massa pengar på dina böcker?”
”Nej, inte direkt.”
Lång tystnad. ”Inte? Men varför skriver du då?”
Nästan lika lång tystnad från mig, sedan svarar jag: ”Varför spelas det golf, sysslas med flugfiske, tittas på idrott, spelas korpfotboll, stickas halsdukar, målas tavlor, spelas gitarr, läggs pussel, bakas kakor…”
Han nickar fundersamt, lyfter på ett ögonbryn och frågar: ”Men barnböcker, varför skriver du det?”

Som en upphakad grammofonskiva svarar jag: ”Varför spelas det golf, sysslas med flugfiske, tittas på…”

Vet inte vad som är mest chockerande. Att det är så svårt att förstå att skriva är ett intresse, något som görs för att det är så in i bänken roligt, eller att jag använder uttrycket ”Som en upphakad grammofonskiva.”? Hur många unga kan relatera till det idag?
Kanske dags att uppdatera talesättet till att man låter som när en ”ljudfil laggar”?
Eller är det också föråldrat, ljudfil? Gosh, jag hänger inte med.

Så här låter jag alltså inte bara mot mina barn.

En boks hälsa efter en tid i frihet

När en bok blir till lever jag med texten så mycket att den nästan blir en del av mig själv. Jag tänker på ord och meningar dygnet runt och letar knasigheter i fantasins alla miljoner skrymslen och vrår. Jag gör det när jag äter frukost, borstar tänderna, matar fiskarna, knyter skorna, tankar bilen, tittar på tv, sover, ja, till och med i sömnen verkar faktiskt hjärnan söka efter nya upptåg. Dock är det sällan den hittar guldkorn i drömmarnas land. Men det har hänt att en och annan rolighet har tagit sig förbi snarkningarna. Så visst händer det.

När det slutligen blir till en färdig bok, som t.ex Fummel&drummelrekordet förra året, går jag vidare mot nya äventyr. Då glömmer jag nästan bort detta kära bokbarn. Den lever vidare på egen hand.
När det sedan har gått ett tag kan jag stanna upp och undra hur den mår. Läser någon den? Lockar den till skratt? Mår den bra?
Ibland får jag svar. Från oväntat håll. Som häromdagen, då det pratades om Rekordfarfar i Radio Halland.
Jag blev stolt och rörd på samma gång. Är det min bok hon pratar så fint om? tänkte jag generat.
Ulrika Larsson säger så snälla ord att jag blir alldeles vimmelkantig. ”Det är en bok som får läsaren att fnissa så det kittlar i magen”, säger hon.
Innerligt skön känsla. Boken verkar minsann må bra på egna ben 🙂
flax-_400-500x500
Gå gärna in på länken och lyssna:
Ulrika Larsson tipsar om Fummel & drummelrekordet

Sotis på bokis!

Närvarat vid ännu en bokmässa. Det är som alltid fantastiskt kul att få vara en liten kugge i detta litterära maskineri. Dock har jag märkt att jag har hemska sidor som poppar fram när jag går runt inne på mässan. Det bubblar fram en gruvlig avundsjuka inom mig. Framförallt när jag ser pappfigurer av kända barnbokskaraktärer.
Då blir jag åtta år igen. Jag känner precis likadant som jag gjorde när min kompis fick Star Wars leksaken Jabba the Hutt. Den jag önskade men aldrig fick.
Jag vill också ha stora pappfigurer av mina skapelser. Både Tutnäsa och Rekordfarfar hade gjort sig ypperligt som sådana. Kanske kunde de även dingla så där trevligt som Pettson och Findus brukar göra när man får dem i pannan? 

Men. När jag går och är som mest mörk i sinnet, bitter över att Martin Widmark fått hela Valleby uppbyggt på mässan, möter jag en kvinna. ”Tänk att få signera sin bok här på mässan”, suckar hon. ”En ouppnåelig dröm.”
Då får jag dåligt samvete. För det är ju precis det jag fått göra en liten stund tidigare i Idus förlags monter. Jag fick skriva hälsningar till barn som med mina knasigheters hjälp ska lockas in i böckernas värld. Det är faktiskt svindlande.

Plötsligt kan jag unna Widmark och Nordqvist, och alla andra författare, deras framgångar. De har också befunnit sig här hos mig. Och här, där jag är, är det för det mesta rätt mysigt att vara.
Jag skriver. Jag blir läst.
Och ibland tar jag fram mina gamla Star Wars leksaker och räddar galaxen ännu en gång. Dock utan Jabba.

Jag har åtminstone Jabba på bild. Och i spegeln vissa måndagsmorgnar. Inte fy skam det inte. 

Klang och jubel!

Förlaget gjorde tummen-upp för en tredje bok om Rekordfarfar.
Nu börjar det roliga: korrigeringen.
Tänk. Förut gillade jag inte alls att behöva redigera. Då kväljdes jag av blotta tanken på att behöva läsa igenom texten ännu en gång.
Men inte nu.
Nu älskar jag att frisera formuleringar och försöka hitta det där lilla extra, så det t.om kan bli knorr på en del fniss.

Men först ropar dottern att hon är färdig på toaletten. Och att hon vill spela Spöket Laban-memory. Och att vi ska fika med hennes dockor. Och så har hon spillt saft på golvet.
Men snart så. Då ska det korras utav bara tusan och bli en bok.  Så fort jag har … passerat gå.

Summertime!

För en vecka sedan åkte min familj bort.
Jag har sedan dess levt nästan helt isolerat. Knappt pratat med någon förutom sonens akvariefiskar (som jag nätt och jämnt kommit ihåg ge mat) och suttit inomhus vid datorn de flesta av dygnets timmar. Tack snälla Sverige för det dåliga vädret.
När jag började hade jag fyra kapitel på pränt. Jag behövde fem till.
Vad fylla dem med?

Inte en enda gång har jag funderat på om någon annan kommer vilja läsa det jag skrivit. Det som räknas för mig, det är att jag själv blir på bra humör av texten. Att jag får verklighetsflykt och lite fniss.
Mer behöver jag inte.

Som vanligt har ledorden FLAMS och TRAMS fått styra mig och texten i mål.
Självklart behöver det redigeras och stramas upp. Men skelettet finns där. Och det är det viktiga. Nu håller jag tummarna så de blir blå, att det håller hela vägen. Så det blir en ny tokbok för andra att skratta (eller sucka 😉  ) åt

Nu väntar semester, läskeblask och en bra bok.

Förresten, glöm inte bort att besöka Haverdals Bokmässa den 15 juli om du har vägarna förbi. Fantastiska författare kommer finnas med. Som Jo Salmson och Therese Loreskär. Och Erika Svernström. För att bara nämna några.
Ja, och så lilla jag …

Som ett brev på posten

Fick ett brev från Sveriges författarfond. Jo, jag tackar. De har minsann tagit sig tid att överväga ge mig ett stipendium. Eller, jag tror och hoppas att de åtminstone för några sekunder ögnade igenom min ansökan innan den skickades in i kakelugnen.
I min enfald trodde jag det var min tur den här gången, med ett liv i sus och dus bakom hörnet. Men nix. Inga pix för mig då min ansökan  ”inte har kunnat bifallas”.

Troligen ganska väntat när det skrivs flams & tramsböcker för barn. Men ändå kan jag inte helt släppa bitterheten som gror. Är det inte fint nog att få barn att skratta och må bra?

Nåja, får väl helt enkelt spänna bågen lite mer. Kanske ska jag skriva en tegelsten på tusen sidor om en ensamstående kvinnas kamp för existensminimum på en lergöksfabrik.
Större chans då? Ja, det tror jag faktiskt. Fast då måste jag överleva det mördande tråkiga arbetet med att skriva eländet. Vilket är högst tveksamt då jag vill ha roligt när jag skriver, så var beredd att läsa följande på min gravsten:
Killed by diskbänksrealism

DSC_2033

Det är inte klokt så slarvig posthanteringen är nu för tiden.