Att skriva en bok är en sak, att få den utgiven en helt annan.
Sedan att lyckas med konststycket att uppmärksamma omvärlden om att den ens existerar, är så fjärran min fattningsförmåga att jag får utslag med klåda bara genom att tänka tanken.
Om författaren inte är så känd att hen inte endast kan sälja böcker, utan även myggmedel genom att ha sitt namn på förpackningen, krävs det blod, svett och tårar för att nå ut i mediebruset.
En författare ska synas och finnas överallt, knacka dörr och sälja in sig hos bokhandlarna. Att ha vassa armbågar och stål i blicken är nästan viktigare än att ha fantasi och kunna sätta den på pränt.

Det händer att jag går in i en bokhandel med självförtroende för en hel armada. Har de inte varit smarta nog att ta in mina böcker i sitt sortiment ska jag minsann informera dem om alla fniss de missat. Dock rinner självkänslan av mig lika lätt som färgen på ett nymålat hus en regnig dag. Mina franska nerver får mig att svettas ymnigt och flacka med blicken så okontrollerat att det brukar sluta med att väktare får tillkallas på grund av ”misstänkt snattare”.

Sedan ska det bloggas, twittras och instagrammas.
Måste synas, måste höras, måste finnas.
Och det gör jag. Ibland så mycket att mina barn ber mig gå ut ur rummet då jag stör barnprogrammen.
Och visst tusan bloggar jag … varannan månad! Dessvärre mest obegripligt svammel.
Och twitterkonto har jag också. Men jag vet inte om det är aktivt längre då jag inte varit inloggad där sedan Mikael Lustig glömde bort var stolpen fanns i en landskamp för väldigt, väldigt länge sedan.
Men Instagram då? Jo, där är jag lite mer aktiv. Fast det är nog mest en myt det där att det skulle ha stark genomslagskraft. För trots att jag lagt upp flera bilder på regn, leksaker och manushögar, inte tusan har Pixar eller Dreamworks ringt och bönat och bett om att få göra film av Magister Tutnäsa.
Inte ens Felix Herngren har hört av sig med önskan om att regissera Robert Gustafsson i rollen som magistern.
Otroligt men sant!

Nåja, när allt kommer omkring, och om jag ska skarva pyttelite med sanningen, spelar det ingen större roll. Inte så länge jag kan underhålla mig själv med nya berättelser som får mig att låta ”Hi Hi, Ho Ho, Ha Ha, He He!” vid tangentbordet.