…är förmågan att utstå väntan.
Så säger de lärda. Och de har säkert rätt.
Men det hjälper inte en svag stackare som får utslag bara av åsynen av vårdcentralens väntrum. En sån som jag.
Jag avskyr att vänta. Det är det värsta jag vet. Finns inget värre.

Eller. Jo! Några saker är faktiskt en aning hemskare: Krig, svält, hat, vansinnesdåd,  förnedrings-TV, lobotomi, vinterkräksjuka, bajsblöjor som läcker, humorlösa människor, när kaffet är slut, sömnlöshet, cancer och alla andra vidriga sjukdomar, nageltrång, folk som pratar på bio, snuskiga offentliga toaletter, en halv mask i ett äpple.
Ja,som du märker så finns det mycket som är värre än att vänta. Listan kan bli hur lång som helst.

Men. Att vänta ÄR faktiskt jobbigt. Som på julafton när Tomten aldrig verkar komma och säga ”Ho ho ho!” och frågar om jag varit snäll. (Vilket jag faktiskt nästan alltid har varit.)
Eller när bilen gått sönder mitt i ingenstans och det tar en evighet för bärgningsbilen att hitta rätt. Känslan av spindelnät som vävs i öronen då är synnerligen påtaglig.

Fast allra jobbigast är utan tvekan väntan som uppstår då förlaget skickat nya boken till tryck. Då fullständigt täcks jag av nät och varje sekund ter sig som en evighet.
VARFÖR KOMMER ALDRIG BOKSKRÄLLET!!
Jag vill ju se min och illustratörens mästerverk i verkligheten. Få det bekräftat för mig själv att det minsann blev en bok av allt tokigt som for runt inne i skallen på mig.
Inte tusan inbillade jag mig att jag skrev ett äventyr fullt av Fummel och drummel?
Eller?

Suck! Nåja. Allt i sinom tid. Den som väntar på något gott, heter det ju.
I väntan på bokleverans får jag fördriva tiden så gott jag kan. Med att vänta. Och kanske läsa bokutgåvan av ”I väntan på Godot.”
Eller titta på när tandkrämsstänk på badrumsspegeln torkar.

Väntat länge? Nääädå! Hur kan du tro det?