Lite om att bli glad igen

Då jag opererade min fot för lite mer än två veckor sedan blev jag tvungen att ställa in några signeringar och annat kul. Tråkigt och smått deprimerande 😦
Tack och lov har inspirationen sprudlat under den här tiden och fått mig att komma igång med ett nytt skrivprojekt. Vilket bevisar att klyschan” Inget ont som inte har något gott med sig”, ibland kan stämma rätt bra.
Och som om inte det var nog så kom minsann ett härligt plåster i form av en bloggrecension av ”Fummel & Drummelrekordet”
Nu är Johan glad igen 😀

Läs recensionen på JoS blogg HÄR!

Annonser

Äntligen en bra ursäkt!

Jag brukar ha världens sämsta ursäkter till varför jag inte uppdaterar mitt lilla bloggkrypin. Är jag inte upptagen med att skriva knasigheter så tittar jag på B-filmer. Eller ligger i ett skönt skumbad och tänker bubbliga tankar.
Men nu har jag minsann något att skylla på. Jag gick och opererade foten. Jodå, det snittades som bara den.

Så här har jag legat i soffan den senaste veckan och ojat mig. Och tittat på B-filmer.
När det var som mest synd om mig. Ungefär samtidigt som när Liam Neeson slängde en skurk med mustasch genom en fönsterruta på tv:n, ringde det på dörren. En fin överraskning fick mig att må hur bra som helst. Boken kom från tryckeriet.

Ja, jag är inte opartisk, det erkänner jag. Men wow, vilken känsla!
Det blev en finfin bok som nog till och med kan locka fram ett leende på den suraste av surpuppor.
Det är ju det som är mitt mission i livet 🙂

15095653_684435438378732_8358272310107717079_n

Det klagas på barn!

”Barn av idag har inget hyfs. De sitter bara med sina skärmar och inte har de respekt för äldre. Blabla, gnällgnäll, blabla…”
Och visst. Det finns många barn som är ouppfostrade med en attityd som ger både Trump och Putin kalla kårar.
Men vet du vad? Det är bara en liten klick barn som är på det viset. De flesta barn av idag är fantastiska. De har så mycket vett innanför pannbenet att vi vuxna borde skämmas. Varför är inte vi lika kloka som de?

Häromdagen hade jag bjudits in till Geijerskolan i Malmö.
Tre skolklasser hade läst och fnissat åt mina böcker och var nu nyfikna på hur jag hittar på alla knasigheter. Hedrande så in i vassen.
Detta kräver rätt mycket av barnen. De ska sitta stilla, tysta och lyssna medan jag i nästan 45 minuter staplar en massa ord på varandra i en enda stor hög.
Som om det inte är nog krossas illusionen om mig sönder och samman. Mitt framför deras ögon. Jag är nämligen inte alls lika rolig i verkligheten som böckerna jag skriver. Är ganska vanligt tråkig.

Barnen i de tre klassrummen hade faktiskt all anledning att bua och kasta suddgummin på mig.
Men det gjorde de inte. Istället satt de stilla och lyssnade intresserat. När de undrade något eller ville berätta om sin pinsamma mamma eller förklara varför det är viktigt med cykelhjälm, räckte de upp handen. Och så skrattade de på rätt ställen. Ja, alltså när den här torrbollen klämde ur sig nåt som var värt att skratta åt.

Det kommer gå bra för dessa smarta, vetgiriga och nyfikna barn. Och i och med det kommer det gå bra för oss 🙂

 

Jag har aldrig…

…varit någon atlet. Aldrig vunnit en massa medaljer. Men jag kan tänka mig att känslan är lite som när Bibliotekstjänst skriver snällt om nya boken.
Är så himla glad att även Johanna Arpiainens fantastiska illustrationer lyfts fram. Illustratörer glöms liksom orättvist bort ibland. 
Idag firar jag traditionsenligt med kaffe och onyttigheter från skafferiet.
 
”Ett genomgående tema i Johan Rockbäcks böcker är den värme och lojalitet som finns hos hans karaktärer.” […]
 
”Sammantaget är Fummel & drummelrekordet en fin bok som passar bra att högläsa från 6 år eller för egen läsning från ca 7-8 år. Johanna Arpiainens välgjorda, svartvita illustrationer är lika tokroliga som texten och harmonierar väl med berättelsen.”[…]
 
Sarah Utas – BTJ
 
Publiceras i BTJ-häftet nr 2, 2017

Tålamod…

…är förmågan att utstå väntan.
Så säger de lärda. Och de har säkert rätt.
Men det hjälper inte en svag stackare som får utslag bara av åsynen av vårdcentralens väntrum. En sån som jag.
Jag avskyr att vänta. Det är det värsta jag vet. Finns inget värre.

Eller. Jo! Några saker är faktiskt en aning hemskare: Krig, svält, hat, vansinnesdåd,  förnedrings-TV, lobotomi, vinterkräksjuka, bajsblöjor som läcker, humorlösa människor, när kaffet är slut, sömnlöshet, cancer och alla andra vidriga sjukdomar, nageltrång, folk som pratar på bio, snuskiga offentliga toaletter, en halv mask i ett äpple.
Ja,som du märker så finns det mycket som är värre än att vänta. Listan kan bli hur lång som helst.

Men. Att vänta ÄR faktiskt jobbigt. Som på julafton när Tomten aldrig verkar komma och säga ”Ho ho ho!” och frågar om jag varit snäll. (Vilket jag faktiskt nästan alltid har varit.)
Eller när bilen gått sönder mitt i ingenstans och det tar en evighet för bärgningsbilen att hitta rätt. Känslan av spindelnät som vävs i öronen då är synnerligen påtaglig.

Fast allra jobbigast är utan tvekan väntan som uppstår då förlaget skickat nya boken till tryck. Då fullständigt täcks jag av nät och varje sekund ter sig som en evighet.
VARFÖR KOMMER ALDRIG BOKSKRÄLLET!!
Jag vill ju se min och illustratörens mästerverk i verkligheten. Få det bekräftat för mig själv att det minsann blev en bok av allt tokigt som for runt inne i skallen på mig.
Inte tusan inbillade jag mig att jag skrev ett äventyr fullt av Fummel och drummel?
Eller?

Suck! Nåja. Allt i sinom tid. Den som väntar på något gott, heter det ju.
I väntan på bokleverans får jag fördriva tiden så gott jag kan. Med att vänta. Och kanske läsa bokutgåvan av ”I väntan på Godot.”
Eller titta på när tandkrämsstänk på badrumsspegeln torkar.

waitingskeleton

Väntat länge? Nääädå! Hur kan du tro det?