maj | 2017 | Johan Rockbäck

Fick ett brev från Sveriges författarfond. Jo, jag tackar. De har minsann tagit sig tid att överväga ge mig ett stipendium. Eller, jag tror och hoppas att de åtminstone för några sekunder ögnade igenom min ansökan innan den skickades in i kakelugnen.
I min enfald trodde jag det var min tur den här gången, med ett liv i sus och dus bakom hörnet. Men nix. Inga pix för mig då min ansökan ”inte har kunnat bifallas”.

Troligen ganska väntat när det skrivs flams & tramsböcker för barn. Men ändå kan jag inte helt släppa bitterheten som gror. Är det inte fint nog att få barn att skratta och må bra?

Nåja, får väl helt enkelt spänna bågen lite mer. Kanske ska jag skriva en tegelsten på tusen sidor om en ensamstående kvinnas kamp för existensminimum på en lergöksfabrik.
Större chans då? Ja, det tror jag faktiskt. Fast då måste jag överleva det mördande tråkiga arbetet med att skriva eländet. Vilket är högst tveksamt då jag vill ha roligt när jag skriver, så var beredd att läsa följande på min gravsten:
Killed by diskbänksrealism

Det är inte klokt så slarvig posthanteringen är nu för tiden.

Jag älskar humor. Det är som syre för mig.
Anledningen är rätt enkel. Humor får mig att skratta och är ta mig tusan avsevärt mycket roligare än att gråta. Därför envisas jag med att försöka få mig att skratta, och i förlängningen även andra. En ekvation som ibland går ihop.
Vissa dagar missar jag målet, andra dagar sitter det som en perfekt slagen frispark i krysset. Som livet i övrigt.

Trots att jag vet att humor är en smaksak, har jag svårt att acceptera att vi skrattar åt olika saker. Varför tycker inte alla om mina skämt?
Men å andra sidan när jag tänker några varv, jag skrattar inte åt allt. T.ex drar jag väldigt sällan på munnen åt hemmavideoklipp på barn eller djur som ramlar, eller åt dolda kameran när någon görs till åtlöje. Inte särskilt roligt, tycker jag.
Men det finns de som gillar sånt. Och det är helt ok. Det får de tycka.

Vissa föredrar tänkvärd och intelligent samhällskritisk satir, medan andra ramlar omkull av skratt när någon pruttar vid fel tillfälle.
En del gillar flams och trams. En del inte så mycket.
T.ex så skrevs det för ett tag sedan så här om Fummel & drummelrekordet (som kan uppfattas lite flamsig&tramsig):

”Det här är böcker som barnen själv väljer men vuxna sällan skulle ge bort.”

Ja, och så är det ju när det riktas till barn. Det är liksom de som ska gilla det jag skriver. I alla fall till att börja med. Sedan är det en bonus om även vuxna kan fnissa loss.
Som på bloggen Autumnleaf.se. där de hittar skrattet tillsammans och skriver så här fint om Drummelrekordet:

”Underbar bok! Så rolig! Julia skrattade så högt och gott emellanåt att jag tvingades stanna upp i texten och bara skratta tillsammans med henne. En toppenbok! Läs den!!”

Ord som värmer en författaruslings hjärta även den kallaste dagen på året.
236205-57083-alfred-e-neuman