Fick en synnerligen obekväm fråga:
”Hur vill du dö?”
Ja, du hör själv. Vad är det för fråga egentligen?
Nåja, jag svarade sanningsenligt att jag inte vill dö alls.
Faktum är att jag har oerhört mycket lättare att rabbla upp sätt jag INTE vill dö på.
Jag vill till exempel inte…
…bli krossad av en elefant
…svälta till döds på en öde ö.
…ramla ner i en vulkan
…bli uppäten av en krokodil (Helt ärligt vill jag inte bli uppäten av något djur alls. Inte ens av den sötaste Disneytigern i världen, faktiskt.)
Ja, listan kan göras hur lång som helst.
Det går ju inte att svara på frågan.

Men om jag måste ha ett ”önskesätt” skulle det vara att falla ihop knallfall över tangentbordet. Helst efter att morgonkaffet blivit uppdrucket så inte de fina dropparna går till spillo. Naturligtvis ska det inte göra det minsta ont. Bara POFF! och så är jag i himlen eller var jag nu kan tänkas hamna.
Manuset på skärmen får hela världen att häpna. Alla förlag vill ge ut det och Hollywood går i spinn med storslagna planerar om trilogi med hunkarnas hunk i huvudrollen. Det enda problemet är att det sista jag hann skriva innan jag tog ner skylten var:
”När Gretchen såg tennisskorna i hallen förstod hon att alltsammans varit en dimridå, att mördaren i själva verket var…”
Va? Hur tänkte Johan där? Vem är Propellermördaren?
HA! Där kan de sitta långa i ansiktet.
Det hade varit något, lämna jordelivet med ett olöst mysterium.

Fast i mitt fall lär min sista oavslutade mening bli ”När han klättrade ut genom toafönstret såg han inte var han satte foten utan satte den rakt på en…”
Troligtvis klarar sig Hollywood utan det där.