Författardöden!

Fick en synnerligen obekväm fråga:
”Hur vill du dö?”
Ja, du hör själv. Vad är det för fråga egentligen?
Nåja, jag svarade sanningsenligt att jag inte vill dö alls.
Faktum är att jag har oerhört mycket lättare att rabbla upp sätt jag INTE vill dö på.
Jag vill till exempel inte…
…bli krossad av en elefant
…svälta till döds på en öde ö.
…ramla ner i en vulkan
…bli uppäten av en krokodil (Helt ärligt vill jag inte bli uppäten av något djur alls. Inte ens av den sötaste Disneytigern i världen, faktiskt.)
Ja, listan kan göras hur lång som helst.
Det går ju inte att svara på frågan.

Men om jag måste ha ett ”önskesätt” skulle det vara att falla ihop knallfall över tangentbordet. Helst efter att morgonkaffet blivit uppdrucket så inte de fina dropparna går till spillo. Naturligtvis ska det inte göra det minsta ont. Bara POFF! och så är jag i himlen eller var jag nu kan tänkas hamna.
Manuset på skärmen får hela världen att häpna. Alla förlag vill ge ut det och Hollywood går i spinn med storslagna planerar om trilogi med hunkarnas hunk i huvudrollen. Det enda problemet är att det sista jag hann skriva innan jag tog ner skylten var:
”När Gretchen såg tennisskorna i hallen förstod hon att alltsammans varit en dimridå, att mördaren i själva verket var…”
Va? Hur tänkte Johan där? Vem är Propellermördaren?
HA! Där kan de sitta långa i ansiktet.
Det hade varit något, lämna jordelivet med ett olöst mysterium.

Fast i mitt fall lär min sista oavslutade mening bli ”När han klättrade ut genom toafönstret såg han inte var han satte foten utan satte den rakt på en…”
Troligtvis klarar sig Hollywood utan det där.

Annonser

Om ord!

Jag älskar ord. Långa som korta, lätta som krångliga.
Om jag bara får ta med tre ord till en öde ö, då blir det:
FRIHET, RESPEKT och LÄSKEBLASK.
Smaka på dem. Känns bra i munnen?
Frihet brukar göra det. Respekt likaså, som honung fallen från himmelen.
Läskeblask fyller den så viktiga funktionen som comic relief, att hålla frihet och respekt sams, coola ner dem när det hettar över.
Ord som nästan får följa med till ön:
GREJSIMOJS och SYRENBERSÅ.
Sånt här viktigt grubblar jag på när det frågas ”Vad tänker du på?”
Bara så ni vet.

Jag – en kuf på buss

Fick för mig att åka buss.
När jag gick ombord såg jag hur alla satt försjunkna i smarttelefoner.
”Hemskt så beroende vi är av mobilerna”, är ett vanligt mantra vi klämmer ur oss samtidigt som vi uppdaterar fnitter och allt vad det nu heter.
Det är ju sant. Men. Kan vi inte styra över det själva?
Jo, minsann. Jag bestämde mig för att inte ta upp min mobil på hela bussresan, som enligt tidtabellen skulle ta 25 minuter.
Kan väl inte vara så svårt?

Bussen rullade iväg och jag kände mig nyttig och duktig på samma gång.
Tittade ut genom fönstret. Ganska tråkigt, mest mörker.
Lät blicken istället svepa över till en ungdom med rosa hörlurar( ja, så gammal är jag att jag benämner en del som ungdom) Han verkade pilla med spellistor i Spotify. Inget roligt att titta på.
Snett bakom satt en kvinna med blonderad hårman som av sitt konstanta fnissande att döma fick roliga uppdateringar. Inte heller särskilt kul, för mig alltså.

Någonstans hördes en yngling använda telefonen som just en telefon. ”Nä, asså ja ba tog en snabb och gick…Va? Jaaa, just så…nä, henne såg ja inte men va snygg hon va sist asså. Shit, man! Hade inte bangat asså…”
Försökte att inte tjuvlyssna men det var inte helt lätt.
Lutade mig framåt, upptäckte att det gick att läsa en tjejs sms-konversation:
Vilken tid passar? 18 el 21
21 🙂
😉 fixar
♥♥♥
Då insåg jag att ungdomen med de rosa hörlurarna stirrade på mig. Vad gör du, gubbe? sa hans blick.
Jag log ursäktande, tittade upp i taket och pillade fram mobilen. Vid åsynen av den spärrade jag förvånat upp ögonen och anlade ett ansiktsuttryck som tycktes säga: A-ha, DÄÄÄR var den.

Swish!

En hel månad flög förbi utan att jag tittade in här. Varför i helskotta gjorde jag inte det?
En berättigad fråga.
Den där saken som kallas för jul kom emellan. Klappar skulle inhandlas och ges bort, mat ätas och bli stinn utav.
Har även hunnit med att skriva överraskande mycket. Mängder med ord har staplats på varandra.
Dock ingen Tutnäsa än så länge. Innan den fjärde boken om magistern blir det en annan tokrolig bekantskap som nu börjar ta form.
Blir nog allt lite fnissigt det med.