Författardöden!

Fick en synnerligen obekväm fråga:
”Hur vill du dö?”
Ja, du hör själv. Vad är det för fråga egentligen?
Nåja, jag svarade sanningsenligt att jag inte vill dö alls.
Faktum är att jag har oerhört mycket lättare att rabbla upp sätt jag INTE vill dö på.
Jag vill till exempel inte…
…bli krossad av en elefant
…svälta till döds på en öde ö.
…ramla ner i en vulkan
…bli uppäten av en krokodil (Helt ärligt vill jag inte bli uppäten av något djur alls. Inte ens av den sötaste Disneytigern i världen, faktiskt.)
Ja, listan kan göras hur lång som helst.
Det går ju inte att svara på frågan.

Men om jag måste ha ett ”önskesätt” skulle det vara att falla ihop knallfall över tangentbordet. Helst efter att morgonkaffet blivit uppdrucket så inte de fina dropparna går till spillo. Naturligtvis ska det inte göra det minsta ont. Bara POFF! och så är jag i himlen eller var jag nu kan tänkas hamna.
Manuset på skärmen får hela världen att häpna. Alla förlag vill ge ut det och Hollywood går i spinn med storslagna planerar om trilogi med hunkarnas hunk i huvudrollen. Det enda problemet är att det sista jag hann skriva innan jag tog ner skylten var:
”När Gretchen såg tennisskorna i hallen förstod hon att alltsammans varit en dimridå, att mördaren i själva verket var…”
Va? Hur tänkte Johan där? Vem är Propellermördaren?
HA! Där kan de sitta långa i ansiktet.
Det hade varit något, lämna jordelivet med ett olöst mysterium.

Fast i mitt fall lär min sista oavslutade mening bli ”När han klättrade ut genom toafönstret såg han inte var han satte foten utan satte den rakt på en…”
Troligtvis klarar sig Hollywood utan det där.

Annonser

2 reaktioner på ”Författardöden!

  1. En högst relavant fråga, särskilt i min ålder även om jag gett mig tusan på att leva minst 73 år till, frisk och kry med en nivskarp hjärna. Men så lär det väl inte bli.

    Hur vill jag dö – tja, helst i sömnen medan jag som vanligt besöker någon outforskad värld, för vem vet – kanske man förflyttas dit när man dör? Jag är inte rädd för döden, näe, jag säger som en av personerna i mina böcker sade vid ett tillfälle, när han satt tillsammans med en kamrat och väntade på att offras:
    ”Jag är inte rädd för döden, bara för döendet.”

    Därför vill jag hels somna in lungt och stilla, eller som du knall och fall, och förvånat kunna utropa: ”Hoppsan, var lätt jag blev!” för att sedan flaxa iväg på mina silvervita vingar med glorian på sned över flinten. För man får väl vingar? Och en gloria är bra att ha om det är natten så att man ser vart man flyger. Inte sant?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s