Ett författarerkännande:

När jag läser igenom mitt manus blir jag stolt. Första kapitlet håller hög klass och fångar in precis rätt känsla som jag vill förmedla. Upplösningen i boken är jag också väldigt nöjd med. Det blir en bra och kul final.
Tyvärr är allt däremellan erbarmligt dåligt. De övriga sju kapitlen stapplar likt en berusad sjörövarkapten med två träben.
Hur blev det så? Jag har ju själv uppenbarligen tyckt att det var bra då jag skrivit ner det.
Så är det verkligen dåligt?
Ja, jag tycker det. Eller, dåligt kanske är att ta i, men det är inte lika bra som det andra. Det saknar närvaron och den där speciella känslan jag nämnde.
Uppskattningsvis får jag ta bort, ändra och vrida till ca 50% av den skrivna texten, vilket är både smärtsamt och tråkigt. Men det kommer vara värt det.
Åter igen inser jag vikten av att låta texten ligga till sig och vila ett tag. Att se på sin text med nya granskande ögon är så viktigt. Faktiskt så är den insikten så värdefull att den borde låsas in i ett kassaskåp för att aldrig glömmas bort.
Så.
Gör om, gör rätt, Johan!
Men först: Ta en Japp. Och tappa för allt i världen inte bort nyckeln till kassaskåpet.
Annonser

Författarlyx

Ett av guldkornen i livet som barnboksförfattare är lyxen att få besöka skolklasser som jag gjort under veckan. Jag skriver lyx, för det är precis så det känns.
Det är en fantastisk upplevelse att möta framtiden.
Barnen har så mycket vett och klokhet att det är hisnande. Och så har de ypperlig humor ska ni veta. De har förlängt mitt liv med säkert några månader bara den här veckan.
Så underbart det är att få skratta.

Roligt är det också att många av dem ivrigt vill berätta om favoritepisoder från mina böcker. Det vänjer jag mig aldrig vid. Tänk att mina knasiga skämt som jag hittade på i ensamhet lockar fram skratt hos andra. Helt fantastiskt!

Eller få besvara frågor som de grubblat på.
Som t.ex
”Hur skriver man en bok?”
”Hur låter Magister Tutnäsas näsa?”
”Är Rekordfarfar släkt med Tutnäsa?”
Duracell-Bunny-Sprinter
Och så de riktigt viktiga frågorna som ”Hur länge har du haft glasögon? och Vilken är din favoritpizza?

Det ger mig så mycket bränsle och inspiration att jag känner mig som en duracellkanin. Jag bara fortsätter rakt farm, mot mitt kall:
Tokroliga berättelser för alla som gillar att fnissa
(eller ta sig på pannan åt 😉 )