Det är troligen den vanligaste frågan jag får: ”Varför skriver du barnböcker? Varför skriver du inte deckare? Varför vill du inte ta livet av folk?”
Det där med att mörda känns i ärlighetens namn som en rätt knäpp fråga. För mig handlar det om att förlänga livet åt så många som möjligt. Jag tror nämligen stenhårt på klyschan ”ett gott skratt förlänger livet”.
Framför allt vill jag leva länge själv och enligt min matematik är det ju då bäst att jag skriver sånt som får mig själv att fnissa. Easy-peasy!

”Men mina barn är för stora för dina böcker. Du måste skriva något för större barn!”
Tja, så ser livet ut. Alla växer och utvecklas. Ja, de flesta alltså, inte jag, jag har ju liksom fastnat i tramsebyttalandet.
Det folk gör är att de jämför mig med sig själva, vilket ju uppenbart är rätt dumt att göra. Jag är ju jag och inte ett dugg vuxen och mogen och allt sånt där. Jag fnissar åt rapar och när någon snubblar in i en cementblandare.
För många vuxna är tydligen barnböcker något som de endast vidrör när barnen är i ”passande” ålder. Helst vill de skynda sig förbi Alfons och Sune och snabbt rusa in i mer avancerade böcker med sina blöjbarn, som ”Harry Potter” och ”Krig och Fred”. Lite sorgligt då det missas en del på vägen.

Hursomhelst, jag tänker så här:
OM jag får vara en liten byggsten i en barns liv och ge läsglädje och verklighetsflykt för en liten stund, kanske till och med lyckas väcka intresse för andra böcker. Som Krig och Fred. Eller M.A.D.
Ja, då har jag lyckats. Mission accomplished!
Nu ska jag gå och fjärta i pannkakssmet. I ett manus alltså. Vad trodde du?? 🙂

Och tänk, jag har minsann skrivit lite om varför jag skriver just barnböcker tidigare. Om du vill läsa är det bara att klicka HÄR Men inte HÄR 😉