Det är troligen den vanligaste frågan jag får: ”Varför skriver du barnböcker? Varför skriver du inte deckare? Varför vill du inte ta livet av folk?”
Det där med att mörda känns i ärlighetens namn som en rätt knäpp fråga. För mig handlar det om att förlänga livet åt så många som möjligt. Jag tror nämligen stenhårt på klyschan ”ett gott skratt förlänger livet”.
Framför allt vill jag leva länge själv och enligt min matematik är det ju då bäst att jag skriver sånt som får mig själv att fnissa. Easy-peasy!
”Men mina barn är för stora för dina böcker. Du måste skriva något för större barn!”
Tja, så ser livet ut. Alla växer och utvecklas. Ja, de flesta alltså, inte jag, jag har ju liksom fastnat i tramsebyttalandet.
Det folk gör är att de jämför mig med sig själva, vilket ju uppenbart är rätt dumt att göra. Jag är ju jag och inte ett dugg vuxen och mogen och allt sånt där. Jag fnissar åt rapar och när någon snubblar in i en cementblandare.
För många vuxna är tydligen barnböcker något som de endast vidrör när barnen är i ”passande” ålder. Helst vill de skynda sig förbi Alfons och Sune och snabbt rusa in i mer avancerade böcker med sina blöjbarn, som ”Harry Potter” och ”Krig och Fred”. Lite sorgligt då det missas en del på vägen.
Hursomhelst, jag tänker så här:
OM jag får vara en liten byggsten i en barns liv och ge läsglädje och verklighetsflykt för en liten stund, kanske till och med lyckas väcka intresse för andra böcker. Som Krig och Fred. Eller M.A.D.
Ja, då har jag lyckats. Mission accomplished!
Nu ska jag gå och fjärta i pannkakssmet. I ett manus alltså. Vad trodde du?? 🙂
Och tänk, jag har minsann skrivit lite om varför jag skriver just barnböcker tidigare. Om du vill läsa är det bara att klicka HÄR Men inte HÄR 😉
barnbok
Breaking news!!
Nej, no news är inte good news!
Här har länge varit stiltje på bloggen då det inte funnits några som helst news att berätta, och hur roligt har det varit? Inte ett dugg.
Men nu finns det news och då är det ju per automatik klart skojigare än inga news. Eller hur?
Så här ser riktigt bra news ut:
Ny Magister Tutnäsa på gång med grymma Markus Lindholm vid ritstiftet. Helt överjordisk.
Se själva! På bilden syns han med sin allra första version av Tutnäsa. Just nu skissar han vidare på nya härliga illustrationer.
Mycket återstår innan det är färdigt, men känslan när det slår mig att det faktiskt kommer bli en ny bok bok med Magister Tutnäsa. Wow, wow, wow!!
DET HÄR är vad jag kallar news. Som sagt, några snäpp bättre än no news 😉
Mer info kommer. Tills dess: Tut-Tut!
Mer om fantastiska illustratören Markus kan ni läsa HÄR!
När ge ut en bok?
Att ge ut en bok handlar inte bara om att syssla med det man gillar allra mest. Det är, tyvärr, en del business inblandat. En fråga som ofta lyfts är vilken tidpunkt på året som är mest lönsam att lansera en bok.
En del hävdar till bokmässan, andra inför julhandelns klappinköp.
Det enda som verkar ena de som tvistar om detta, är att februari med bokrean i släptåg tillhör den sämre perioden.
Därför gnuggade jag händerna och planerade slugt mitt drag. Den tredje boken om Flax & Rekordfarfar skulle ha ett vintertema och finnas klappad och klar till årets julhandel.
Men när manuset skulle vara klart kändes det inte alls lika självklart. Det drog ut på tiden. Jag behövde helt enkelt slipa mer på texten. För helt ärligt, även om jag skriver flamsiga och tramsiga böcker, krävs det rätt mycket arbete med texterna.
Jo, det är sant, tro det eller ej. Varje mening ska helst vara klockren (eller så nära jag kan komma) och gärna ha ett eller två påskägg instoppade någonstans. Jag sliter mitt hår både en och två gånger för att få det så nära bull’s-eye som möjligt. Ibland lyckas jag. Ibland inte. Som livet i övrigt, liksom.
Då ställdes frågan: När ska boken finnas i handeln? Till 2018 års bokmässa? Eller kanske nästa jul?
Jag vände och vred på detta med förlaget. Men så fick jag ett meddelande över Facebook. Det var från en kvinna som undrade när nästa rekordbok kommer. Hennes son går och väntar på den.
Det var som ett tecken. Plötsligt kändes det självklart. Strunt i vad som passar bäst.
Läsarna finns här och nu. De barn som väntar på mer galenskap ska banne mig få ta del av dem innan de väljer gymnasielinje.
Så. Nästa bok kommer så fort det går, vilket blir i skarven mellan januari och februari.
Vad jag kan säga om boken?
Det blir ett knaskalas som säkert ger en del vuxna anledning att ta sig för pannan även den här gången.
Allt är med andra ord som det ska 😀
Men vad i hela friden tittar Rekordfarfar på?
Stämmer ryktet att han har en ärkefiende?
Och vad för rekord har han tänkt slå med en krycka och en spik?
Frågorna hopar sig. Svaren kommer januari/februari 2018.
En boks hälsa efter en tid i frihet
När en bok blir till lever jag med texten så mycket att den nästan blir en del av mig själv. Jag tänker på ord och meningar dygnet runt och letar knasigheter i fantasins alla miljoner skrymslen och vrår. Jag gör det när jag äter frukost, borstar tänderna, matar fiskarna, knyter skorna, tankar bilen, tittar på tv, sover, ja, till och med i sömnen verkar faktiskt hjärnan söka efter nya upptåg. Dock är det sällan den hittar guldkorn i drömmarnas land. Men det har hänt att en och annan rolighet har tagit sig förbi snarkningarna. Så visst händer det.
När det slutligen blir till en färdig bok, som t.ex Fummel&drummelrekordet förra året, går jag vidare mot nya äventyr. Då glömmer jag nästan bort detta kära bokbarn. Den lever vidare på egen hand.
När det sedan har gått ett tag kan jag stanna upp och undra hur den mår. Läser någon den? Lockar den till skratt? Mår den bra?
Ibland får jag svar. Från oväntat håll. Som häromdagen, då det pratades om Rekordfarfar i Radio Halland.
Jag blev stolt och rörd på samma gång. Är det min bok hon pratar så fint om? tänkte jag generat.
Ulrika Larsson säger så snälla ord att jag blir alldeles vimmelkantig. ”Det är en bok som får läsaren att fnissa så det kittlar i magen”, säger hon.
Innerligt skön känsla. Boken verkar minsann må bra på egna ben 🙂
Gå gärna in på länken och lyssna:
Ulrika Larsson tipsar om Fummel & drummelrekordet
Ett författarerkännande:
När jag läser igenom mitt manus blir jag stolt. Första kapitlet håller hög klass och fångar in precis rätt känsla som jag vill förmedla. Upplösningen i boken är jag också väldigt nöjd med. Det blir en bra och kul final.
Tyvärr är allt däremellan erbarmligt dåligt. De övriga sju kapitlen stapplar likt en berusad sjörövarkapten med två träben.
Hur blev det så? Jag har ju själv uppenbarligen tyckt att det var bra då jag skrivit ner det.
Så är det verkligen dåligt?
Ja, jag tycker det. Eller, dåligt kanske är att ta i, men det är inte lika bra som det andra. Det saknar närvaron och den där speciella känslan jag nämnde.
Uppskattningsvis får jag ta bort, ändra och vrida till ca 50% av den skrivna texten, vilket är både smärtsamt och tråkigt. Men det kommer vara värt det.
Åter igen inser jag vikten av att låta texten ligga till sig och vila ett tag. Att se på sin text med nya granskande ögon är så viktigt. Faktiskt så är den insikten så värdefull att den borde låsas in i ett kassaskåp för att aldrig glömmas bort.
Så.
Gör om, gör rätt, Johan!
Men först: Ta en Japp. Och tappa för allt i världen inte bort nyckeln till kassaskåpet.
Så är det verkligen dåligt?
Ja, jag tycker det. Eller, dåligt kanske är att ta i, men det är inte lika bra som det andra. Det saknar närvaron och den där speciella känslan jag nämnde.
Uppskattningsvis får jag ta bort, ändra och vrida till ca 50% av den skrivna texten, vilket är både smärtsamt och tråkigt. Men det kommer vara värt det.
Åter igen inser jag vikten av att låta texten ligga till sig och vila ett tag. Att se på sin text med nya granskande ögon är så viktigt. Faktiskt så är den insikten så värdefull att den borde låsas in i ett kassaskåp för att aldrig glömmas bort.
Så.
Gör om, gör rätt, Johan!
Men först: Ta en Japp. Och tappa för allt i världen inte bort nyckeln till kassaskåpet.
Rekordsläpp!
Här avtäcker jag och illustratören, Johanna Arpiainen, ”Fummel & drummelrekordet”.
Nu är den officiellt ute ur sin bur och ska stå på egna ben.
Smått svindlande.
Även den här gången fylldes Lomma bibliotek av snälla människor som i sin tur fyllde våra hjärtan med värme.
Efter att ha berättat lite om hur boken kommit till var det dags för den obligatoriska signeringen. Och som vi fick signera. Det blev hälsningar till höger och vänster, kors och tvärs, upp och ner. Hur roligt som helst.
Nu siktar vi på en tredje rekordbok.
Och den kommer bli … rekordbra 😉
Tack och bock Bo och far, för att ni var vakna och tog bilder.
Äntligen en bra ursäkt!
Jag brukar ha världens sämsta ursäkter till varför jag inte uppdaterar mitt lilla bloggkrypin. Är jag inte upptagen med att skriva knasigheter så tittar jag på B-filmer. Eller ligger i ett skönt skumbad och tänker bubbliga tankar.
Men nu har jag minsann något att skylla på. Jag gick och opererade foten. Jodå, det snittades som bara den.
Så här har jag legat i soffan den senaste veckan och ojat mig. Och tittat på B-filmer.
När det var som mest synd om mig. Ungefär samtidigt som när Liam Neeson slängde en skurk med mustasch genom en fönsterruta på tv:n, ringde det på dörren. En fin överraskning fick mig att må hur bra som helst. Boken kom från tryckeriet.
Ja, jag är inte opartisk, det erkänner jag. Men wow, vilken känsla!
Det blev en finfin bok som nog till och med kan locka fram ett leende på den suraste av surpuppor.
Det är ju det som är mitt mission i livet 🙂
Det klagas på barn!
”Barn av idag har inget hyfs. De sitter bara med sina skärmar och inte har de respekt för äldre. Blabla, gnällgnäll, blabla…”
Och visst. Det finns många barn som är ouppfostrade med en attityd som ger både Trump och Putin kalla kårar.
Men vet du vad? Det är bara en liten klick barn som är på det viset. De flesta barn av idag är fantastiska. De har så mycket vett innanför pannbenet att vi vuxna borde skämmas. Varför är inte vi lika kloka som de?
Häromdagen hade jag bjudits in till Geijerskolan i Malmö.
Tre skolklasser hade läst och fnissat åt mina böcker och var nu nyfikna på hur jag hittar på alla knasigheter. Hedrande så in i vassen.
Detta kräver rätt mycket av barnen. De ska sitta stilla, tysta och lyssna medan jag i nästan 45 minuter staplar en massa ord på varandra i en enda stor hög.
Som om det inte är nog krossas illusionen om mig sönder och samman. Mitt framför deras ögon. Jag är nämligen inte alls lika rolig i verkligheten som böckerna jag skriver. Är ganska vanligt tråkig.
Barnen i de tre klassrummen hade faktiskt all anledning att bua och kasta suddgummin på mig.
Men det gjorde de inte. Istället satt de stilla och lyssnade intresserat. När de undrade något eller ville berätta om sin pinsamma mamma eller förklara varför det är viktigt med cykelhjälm, räckte de upp handen. Och så skrattade de på rätt ställen. Ja, alltså när den här torrbollen klämde ur sig nåt som var värt att skratta åt.
Det kommer gå bra för dessa smarta, vetgiriga och nyfikna barn. Och i och med det kommer det gå bra för oss 🙂
Jag har aldrig…
…varit någon atlet. Aldrig vunnit en massa medaljer. Men jag kan tänka mig att känslan är lite som när Bibliotekstjänst skriver snällt om nya boken.
Är så himla glad att även Johanna Arpiainens fantastiska illustrationer lyfts fram. Illustratörer glöms liksom orättvist bort ibland.
Idag firar jag traditionsenligt med kaffe och onyttigheter från skafferiet.
”Ett genomgående tema i Johan Rockbäcks böcker är den värme och lojalitet som finns hos hans karaktärer.” […]
”Sammantaget är Fummel & drummelrekordet en fin bok som passar bra att högläsa från 6 år eller för egen läsning från ca 7-8 år. Johanna Arpiainens välgjorda, svartvita illustrationer är lika tokroliga som texten och harmonierar väl med berättelsen.”[…]
Sarah Utas – BTJ
Publiceras i BTJ-häftet nr 2, 2017
Tålamod…
…är förmågan att utstå väntan.
Så säger de lärda. Och de har säkert rätt.
Men det hjälper inte en svag stackare som får utslag bara av åsynen av vårdcentralens väntrum. En sån som jag.
Jag avskyr att vänta. Det är det värsta jag vet. Finns inget värre.
Eller. Jo! Några saker är faktiskt en aning hemskare: Krig, svält, hat, vansinnesdåd, förnedrings-TV, lobotomi, vinterkräksjuka, bajsblöjor som läcker, humorlösa människor, när kaffet är slut, sömnlöshet, cancer och alla andra vidriga sjukdomar, nageltrång, folk som pratar på bio, snuskiga offentliga toaletter, en halv mask i ett äpple.
Ja,som du märker så finns det mycket som är värre än att vänta. Listan kan bli hur lång som helst.
Men. Att vänta ÄR faktiskt jobbigt. Som på julafton när Tomten aldrig verkar komma och säga ”Ho ho ho!” och frågar om jag varit snäll. (Vilket jag faktiskt nästan alltid har varit.)
Eller när bilen gått sönder mitt i ingenstans och det tar en evighet för bärgningsbilen att hitta rätt. Känslan av spindelnät som vävs i öronen då är synnerligen påtaglig.
Fast allra jobbigast är utan tvekan väntan som uppstår då förlaget skickat nya boken till tryck. Då fullständigt täcks jag av nät och varje sekund ter sig som en evighet.
VARFÖR KOMMER ALDRIG BOKSKRÄLLET!!
Jag vill ju se min och illustratörens mästerverk i verkligheten. Få det bekräftat för mig själv att det minsann blev en bok av allt tokigt som for runt inne i skallen på mig.
Inte tusan inbillade jag mig att jag skrev ett äventyr fullt av Fummel och drummel?
Eller?
Suck! Nåja. Allt i sinom tid. Den som väntar på något gott, heter det ju.
I väntan på bokleverans får jag fördriva tiden så gott jag kan. Med att vänta. Och kanske läsa bokutgåvan av ”I väntan på Godot.”
Eller titta på när tandkrämsstänk på badrumsspegeln torkar.
Väntat länge? Nääädå! Hur kan du tro det?
Johan Rockbäck 