Bokmässan 2018 avklarad!

oktober 1, 2018oktober 1, 2018 / Johan Rockback / 3 kommentarer

En fantastisk plats som både inspirerar och dränerar med otroliga möten med begåvade människor.

Nu är jag sjukt dålig på att ta selfies, eller foton över huvud taget när jag är ute och rör på mig.
Så här kommer andras bilder med mig. (Så nej, det är inte lort på linsen bredvid skönheterna. Det är bara jag)

Hängde med författarkollegan Therese Loreskär (Bloggdrottningen och Glorias memoarer och Vilda)
Hon är inte bara en grym författare, utan har även en sån där magisk förmåga att locka fram solstrålar ur de mörkaste molnen. Hennes skratt är en regnbåge. Jo, det är sant. Det poppade faktiskt fram en vid en dinosaurie på mässan, bakom Jan Guillous rygg. (Ja, alltså han var inte urtidsödlan, han var bara i närheten av en sådan, så att säga.)Men det är en annan femma. Tänk inte på det nu.
Däremot har vi ett gemensamt manus på gång som är något helt i hästväg. (Jag och Therese, inte jag och Jan. Gud så snurrigt det här håller på att bli)
Vi går vidare.

Dynamiska duon Therese Loreskär och jag!

Fler möten blev det. Som Sofi Poulsen och Ulrica Sundin. De är coola på riktigt. Såna man bara läser om i böcker. Känner ni inte till dem så ändra genast på det. (Sofi ligger b.la bakom de övercoola projekten Grimm och H.C Andersen och Ulrica har gett ut fantasyserien Drakens dotter)

Jag hoppades att lite av deras coolhet skulle smitta av sig på mig. Det hade varit fränt….hmm, det var inte särskilt coolt uttryckt….gick nog inte så bra ändå….nåja…

2 coola brudar

Och så togs det ett foto på Håkan Ahrling och mig i Idus förlags monter. (Håkan har gett ut boken Rådisgänget ) Han är en synnerligen spännande prick, som vi säger i koncernen.

Messaging1538378874515 Men Johan, tog du verkligen inga foton från Bokmässan i Göteborg?
Jodå, en fin bild på hotellets frukostställ blev det. Alltid något.
Håll till godo. Nästa år kanske det blir en toalett 😉

Vackert som ett vykort!

Skrivrace i värmen

augusti 20, 2018augusti 20, 2018 / Johan Rockback / Lämna en kommentar

Fick frågan varför jag inte varit aktiv på Facebook under sommaren?
”Jag saknar dig Johan.” (Vilket är lite underligt att säga till någon som står precis framför) Men det värmde naturligtvis att höra. Det var gulligt sagt.

Det var ett medvetet val att pausa lite från sociala medier. Det borde alla göra emellanåt. Det gör oss gott.
Men vad har jag gjort istället kan man undra, förutom sniffat på skogsbränder och fått några kallsupar?

Mest har sommaren bestått av att skriva. Faktiskt så har jag fått ihop nästan en halv roman mitt i den tropiska värmen. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur det gick till, men till gick det.

Ett tag var det så varmt i skrivvrån att jag nästan förångades över tangentbordet. Såg till och med syner.
Men fantasin är lustig, den brydde sig inte utan fortsatte envist knacka på min hjärnas dörr. Det var bara att gilla läget och släppa in den, fortsätta skriva ned vad den ville förmedla.

Exakt vad det ska bli, vet jag inte just nu. Det enda jag vet är att jag har något att berätta. Något roligt, något gripande, något som får mig att känna mycket. Och då måste det skrivas. Så står det nämligen i den oskrivna lagboken om författarskap och den bryter man inte mot i första taget 😉
En dag i framtiden kanske det till och med blir en bok. Vem vet, vi får se.

En promenad i Berlin

juli 6, 2018juli 6, 2018 / Johan Rockback / Lämna en kommentar

Går runt och tittar storögt, så som man gör i en världsstad
Plötsligt hamnar jag framför en ruin med skotthål (se bilder nedan)
Jag blir nyfiken. Forskar lite och får veta att det är resterna av en tågstation. Därifrån transporterades judar till koncentrationslägret Sachsenhausen, mitt bland vanliga tågavgångar med vanliga tyskar som levde sina vanliga liv.
Det sprider en kall ilning genom kroppen.

I mitt inre ser jag en liten pojke. Han håller hårt i mammans hand. Runt dem jäktar medborgare på väg till jobb. De tittar på pojken och mamman och när de ser davidsstjärnorna och de tyska soldaterna vid deras sida, vänder de bort blicken. De vill leva sina egna liv utan att dras in i vad det nu är. De låtsas inte veta, vill inte veta.
Fler davidsstjärnor leds in i vagnar av soldater som bara gör sitt jobb.
Inne i kupén är det trångt och lukten från alla människorna sticker pojken i näsan. Han är törstig. Mamman pussar honom på pannan, viskar att han ska få vatten när de kommer fram. Allt kommer bli bra då. Pojken tror henne. Han vinkar till en man utanför fönstret. Mannen vinkar besvärat tillbaka när tåget lämnar perrongen. Han ser pojken försvinna och kliver ombord på tågvagnen för de tursamma, de som föddes som rätt sorts människor. De som återkommer till stationen lite senare.

Mannen slår bort pojken från sinnet, vill inte tänka på honom. Istället fokuserar han på att det ska bli fläsklägg med surkål till middag. Ingen kan tillaga det som hans fru. Det säger alla.
När han kommer hem möts han av sina barns utsträckta armar. De pratar i mun på varandra och fnissar över att skäggstubben kittlas. Han håller dem länge tätt intill sig och ofrivilligt tänker han på den vinkande pojken igen. Han vill inte tänka på honom, men gör det ändå.
När maten inte smakar något oavsett hur mycket det än saltas, inser mannen att pojken aldrig kommer ge honom ro. Hans blick på andra sidan glaset kommer förfölja honom resten av livet.
Det är priset för att ha tittat bort så länge. Men det vill han inte betala, det är för högt.
Det måste finnas nått jag kan göra, suckar han och rör runt på tallriken tills det knappt går att se vad som är surkål eller ärtpuré. Han studerar oredan bland maten, stoppar in gaffeln i munnen och stelnar till. Han får en idé, en så galen idé att den kan vara bra. Hans händer skakar. Han vet hur han kan ge pojken upprättelse, och med det sig själv sinnesro.
För första gången på lång tid kan han se sina barn i ögonen. Verkligen se dem i ögonen.
Han blundar inte längre. Han har vaknat.

Nyanser av framgång

april 29, 2018april 29, 2018 / Johan Rockback / 2 kommentarer

”Är du framgångsrik?” undrade en elvaårig flicka nyfiket.
Jag stannade upp i andetaget.
Spontant ville jag svara henne att jag mest går runt och känner mig misslyckad hela dagarna med tvivel på mig själv. Och korkad. Gud så korkad jag känner mig större delen av all vaken tid.
För att inte nämna hur långt ifrån rik jag blivit på mina böcker. Inte särkilt framgångsrik med andra ord. Men det sade jag inte. Istället grubblade jag några sekunder.

Vad är framgång egentligen?
Det är väl när vi förverkligar en dröm? I så fall är jag nog lite framgångsrik trots allt.
När jag tänker på det har jag faktiskt uppnått mer än jag någonsin vågat drömma om:
Jag har fått sex böcker utgivna.
Jag får brev från barn och vuxna som har skrattat åt knasigheter som jag hittat på.
Jag bjuds in till skolor för att prata om läsning och hur jag arbetar.
Jag har lärt känna underbara människor som fått mig att växa.
Är inte det framgång så säg?

I veckan som gick bjöds jag in till Mjällbyskolan för två dagars författarbesök. Bodde på hotell och promenerade på Sölvesborgsbron under samma dygn. När jag gick där på bron och kände mig som en kung, burrade telefonen. En vän tipsade om en bloggrecension av Snökaosrekordet där Autumnleaf.se undrar om man kan annat än älska Rekordfarfar 🙂 Då var det nästan för mycket framgång på en gång för lilla mig.
Tur jag åkte hem sen till vardagsbestyr med inköp av toapapper och en gräsklippare som gått sönder.

Att gå på Sölvesborgsbron kan vara det roligaste att göra i Sölvesborg. Jodå.

Bokens vägar äro outgrundliga

mars 19, 2018mars 19, 2018 / Johan Rockback / Lämna en kommentar

Nu dök Snökaosrekordet upp i Tele2:s kampanj End-up, i komikern Måns Nilssons hand när han ”provläste” som inläsare för Naratus

Vissa författardagar är motiga och sega, andra smaskiga som marränger. Då gäller det att njuta.

Se hela klippet HÄR!

Att skriva humoristiskt…

mars 6, 2018mars 6, 2018 / Johan Rockback / Lämna en kommentar

…är inte alls svårt.
Det enda som krävs är att hela tiden, utan förbehåll, skriva det vi själva tycker är roligt och aldrig ge vika från det.
Garanterar det att andra kommer skratta? Nej, så klart inte. Det är som det alltid är med humor: En del fnissar åt samma saker som jag, andra inte alls.

Men tänk på att ett delat skratt är dubbelt så kul 😉

Döm om min glädje när nu omdömen på Snökaosrekordet börjar droppa in.
Det känns lite som att slå en home run, eller uppis som stötar som jag kallar helvarv.
Jag verkar inte vara ensam om att tycka det är roligt med en knasig gubbe som fastnar med sitt öronhår lite varstans.
Snökaosrekordet uppskattas, och inte bara av släktingar jag mutar med diverse godsaker. Svindlande.
Jag blir innerligt varm att fler tycker om att skratta åt knasiga tokigheter.
Det behövs 2018. Mer än någonsin.

Så här tycker t.ex Barnboksprat.se:
”Ja, ni förstår att skratten blir många och sträckläsningen är ett faktum!”

och Jennysbibliotek.blogspot.se så här:
”Boken är fartfylld, underhållande och spännande”

Unikt värre

februari 4, 2018februari 4, 2018 / Johan Rockback / Lämna en kommentar

Konstigt hur hjärnan fungerar. När det finns viktiga saker att fundera på, som politik och klimatförändringar, väljer min istället att grubbla på huruvida ”Grottbjörnens folk” och ”Ice age” inspirerades av 20 000 år gamla grottmålningar.
Tja, varför inte, kom jag fram till. Det låter faktiskt inte helt orimligt. För alla inspireras ju av någonting.
Inget är helt unikt. Inte ens Harry Potter.

”Hallå, Johan, Rowling har faktiskt aldrig dömts för plagiat. Så lägg av!”
Det är sant. Hon friades när hon stämdes för att ha plagierat Adrian Jacobs bok ”The adventure of Willy the wizard.” Bra och dyra advokater hjälpte till där, hävdar elaka tungor.

Jag är mer intresserad av Jill Murphy som 23 år innan J.K Rowling placerade Potter under den där trappan, gav ut ”The worst witch”. Året var 1974.
51mqzd0bphL._SX333_BO1,204,203,200_

Det här är faktiskt lite intressant. Harry Potter är större än störst, har sålt mer än 500 miljoner exemplar och är ett av världens mest värdefulla varumärken. Medan Worst witch inte är det.
De båda bokserierna har nämligen en del likheter, t.ex handlar de om barn som…

… lär sig magi mitt ute i ingenstans.
…går på slottsliknande skolor som drivs av äldre, godhjärtade individer med en massa hokus pokus på sina ”kontor”.
…har stränga lärare som inte gillar dem.
…har lektioner i kvastflygning.
…vid ett tillfälle får sina huvuden att sväva fritt tack vare lite magi.

Tro nu inte att jag vill spotta på Rowlings verk. Verkligen inte.
Jag gillar Harry Potter, det är fantastiska böcker.
Hon har helt enkelt tagit något bra och gjort det lite bättre. Hatten av!

Och i jämförelse med Disney är hon rena barnungen när det kommer till att stjäla… förlåt, jag menar ”inspireras” av andra verk. Som t.ex…
Lejonkungen.
Hur mycket det än smärtar att erkänna så är Lejonkungen inte heller särkilt unik.
Den har bara haft väldigt bra förebilder. Som Hamlet och den Japanska mangaserien ”Kimba the white lion”.
Precis som Lejonkungen innehåller Kimba …

… onda hyenor
…en klok apa
…en rolig papegoja
…ett elakt lejon som vill åt tronen

Tack och lov var Disney kreativa och döpte huvudkaraktären till något som helt skiljer sig från Kimba.
Nämligen: Simba! Ööööhhh….

{16038CDB-7B18-43D3-A266-EE636B484FFF}Img400 simba vs kimba-745481

Vad hade hänt om jag gjort samma sak, gett ut en serietidning om en argsint anka i sjömanskostym med namnet Palle Anka?
Dålig stämning från Disney då, antar jag.

”Men du då, Johan? Är du så mycket bättre? Har du aldrig lånat av andra verk till dina böcker?”
Nja, det tycker jag inte. Magister Tutnäsa är min skapelse till 100%, med sin rutiga kavaj och tutande näsa. Så det så.
”Eh…sett en clown nångång, Johan?”
Hrmpf, fnys…
Nåja, Rekordfarfar med sitt rekordlånga öronhår, HAN hittade jag minsann på helt själv. SÅ DET SÅ!!!
”Oookay, Johan…bläddrat i Guinness rekordbok nångång?”
Äsch, det här blogginlägget börjar bli jobbigt. Vänder sig emot MIG som är dess skapare. Nä, jag vill inte vara med mer.

Jag skriver en kriminalroman istället, om en polis som heter Kvarting Bläck som åker till Ystad. Där tar han hjälp av kriminalaren Knurt Konfirmander i jakten på kvinnor som hatar män i Mjällbacka. På vägen dit tvingas de brottas med en rabiessmittad chihuahua som lystrar till namnet Cöjo och som gläfser ”I see dead people”.
Det kommer bli oooliiidligt spännande. Men inte särskilt unikt. Men vad gör väl det? Så länge det är underhållande.

En tanke vaknar

januari 10, 2018januari 11, 2018 / Johan Rockback / Lämna en kommentar

Lite försynt och yrvaket tittar tanken sig omkring i hjärnan, slänger en besviken blick runt sig. ”Är det här allt jag har att jobba med? Verkar lite ödsligt. Tomt.”
Tanken sparkar frustrerat till en imaginär sten så den studsar bort och träffar balansnerven. Tanken stelnar till, en accosiation uppenbaras. Nästan som ett plötsligt, men kärt återseende med en vän från förr. Tankens sinne ljusnar.
Det bubblar, det pirrar. Det gror, det växer.
Till slut är den lilla tanken stor och har blivit en hel bok. Den får leva vidare.
Det gör tanken väldigt lycklig.

Just den här tanken vaknade en dag i januari 2017. I snö och kaos bröt den sig loss med fantasins hjälp. Nu, drygt ett år senare, går det både att provläsa och beställa tanken HÄR! Och det, är också en tanke, när man tänker på det 🙂

När ge ut en bok?

november 28, 2017november 28, 2017 / Johan Rockback / Lämna en kommentar

Att ge ut en bok handlar inte bara om att syssla med det man gillar allra mest. Det är, tyvärr, en del business inblandat. En fråga som ofta lyfts är vilken tidpunkt på året som är mest lönsam att lansera en bok.
En del hävdar till bokmässan, andra inför julhandelns klappinköp.
Det enda som verkar ena de som tvistar om detta, är att februari med bokrean i släptåg tillhör den sämre perioden.

Därför gnuggade jag händerna och planerade slugt mitt drag. Den tredje boken om Flax & Rekordfarfar skulle ha ett vintertema och finnas klappad och klar till årets julhandel.
Men när manuset skulle vara klart kändes det inte alls lika självklart. Det drog ut på tiden. Jag behövde helt enkelt slipa mer på texten. För helt ärligt, även om jag skriver flamsiga och tramsiga böcker, krävs det rätt mycket arbete med texterna.
Jo, det är sant, tro det eller ej. Varje mening ska helst vara klockren (eller så nära jag kan komma) och gärna ha ett eller två påskägg instoppade någonstans. Jag sliter mitt hår både en och två gånger för att få det så nära bull’s-eye som möjligt. Ibland lyckas jag. Ibland inte. Som livet i övrigt, liksom.

Då ställdes frågan: När ska boken finnas i handeln? Till 2018 års bokmässa? Eller kanske nästa jul?
Jag vände och vred på detta med förlaget. Men så fick jag ett meddelande över Facebook. Det var från en kvinna som undrade när nästa rekordbok kommer. Hennes son går och väntar på den.
Det var som ett tecken. Plötsligt kändes det självklart. Strunt i vad som passar bäst.
Läsarna finns här och nu. De barn som väntar på mer galenskap ska banne mig få ta del av dem innan de väljer gymnasielinje.
Så. Nästa bok kommer så fort det går, vilket blir i skarven mellan januari och februari.

Vad jag kan säga om boken?
Det blir ett knaskalas som säkert ger en del vuxna anledning att ta sig för pannan även den här gången.
Allt är med andra ord som det ska 😀

Men vad i hela friden tittar Rekordfarfar på?
Stämmer ryktet att han har en ärkefiende?
Och vad för rekord har han tänkt slå med en krycka och en spik?
Frågorna hopar sig. Svaren kommer januari/februari 2018.

Ett återkommande samtal:

november 13, 2017november 13, 2017 / Johan Rockback / 1 kommentar

Johan, du tjänar väl en massa pengar på dina böcker?”

”Nej, inte direkt.”

Lång tystnad. ”Inte? Men varför skriver du då?”

Nästan lika lång tystnad från mig, sedan svarar jag: ”Varför spelas det golf, sysslas med flugfiske, tittas på idrott, spelas korpfotboll, stickas halsdukar, målas tavlor, spelas gitarr, läggs pussel, bakas kakor…”

Han nickar fundersamt, lyfter på ett ögonbryn och frågar: ”Men barnböcker, varför skriver du det?”

Som en upphakad grammofonskiva svarar jag: ”Varför spelas det golf, sysslas med flugfiske, tittas på…”

Vet inte vad som är mest chockerande. Att det är så svårt att förstå att skriva är ett intresse, något som görs för att det är så in i bänken roligt, eller att jag använder uttrycket ”Som en upphakad grammofonskiva.”? Hur många unga kan relatera till det idag?
Kanske dags att uppdatera talesättet till att man låter som när en ”ljudfil laggar”?
Eller är det också föråldrat, ljudfil? Gosh, jag hänger inte med.