Att skriva humoristiskt…

…är inte alls svårt.
Det enda som krävs är att hela tiden, utan förbehåll, skriva det vi själva tycker är roligt och aldrig ge vika från det.
Garanterar det att andra kommer skratta? Nej, så klart inte. Det är som det alltid är med humor: En del fnissar åt samma saker som jag, andra inte alls.

Bildresultat för laughing monkeys

Men tänk på att ett delat skratt är dubbelt så kul 😉

Döm om min glädje när nu omdömen på Snökaosrekordet börjar droppa in.
Det känns lite som att slå en home run, eller uppis som stötar som jag kallar helvarv.
Jag verkar inte vara ensam om att tycka det är roligt med en knasig gubbe som fastnar med sitt öronhår lite varstans.
Snökaosrekordet uppskattas, och inte bara av släktingar jag mutar med diverse godsaker. Svindlande.
Jag blir innerligt varm att fler tycker om att skratta åt knasiga tokigheter.
Det behövs 2018. Mer än någonsin.

Så här tycker t.ex Barnboksprat.se:
”Ja, ni förstår att skratten blir många och sträckläsningen är ett faktum!”

och Jennysbibliotek.blogspot.se så här:
”Boken är fartfylld, underhållande och spännande”

Annonser

Unikt värre

Konstigt hur hjärnan fungerar. När det finns viktiga saker att fundera på, som politik och klimatförändringar, väljer min istället att grubbla på huruvida ”Grottbjörnens folk” och ”Ice age” inspirerades av 20 000 år gamla grottmålningar.
Tja, varför inte, kom jag fram till. Det låter faktiskt inte helt orimligt. För alla inspireras ju av någonting.
Inget är helt unikt. Inte ens Harry Potter.

”Hallå, Johan, Rowling har faktiskt aldrig dömts för plagiat. Så lägg av!”
Det är sant. Hon friades när hon stämdes för att ha plagierat Adrian Jacobs bok ”The adventure of Willy the wizard.” Bra och dyra advokater hjälpte till där, hävdar elaka tungor.

Jag är mer intresserad av Jill Murphy som 23 år innan J.K Rowling placerade Potter under den där trappan, gav ut ”The worst witch”. Året var 1974.
51mqzd0bphL._SX333_BO1,204,203,200_

Det här är faktiskt lite intressant. Harry Potter är större än störst, har sålt mer än 500 miljoner exemplar och är ett av världens mest värdefulla varumärken. Medan Worst witch inte är det.
De båda bokserierna har nämligen en del likheter, t.ex handlar de om barn som…

  • … lär sig magi mitt ute i ingenstans.
  • …går på slottsliknande skolor som drivs av äldre, godhjärtade individer med en massa hokus pokus på sina ”kontor”.
  • …har stränga lärare som inte gillar dem.
  • …har lektioner i kvastflygning.
  • …vid ett tillfälle får sina huvuden att sväva fritt tack vare lite magi.

Tro nu inte att jag vill spotta på Rowlings verk. Verkligen inte.
Jag gillar Harry Potter, det är fantastiska böcker.
Hon har helt enkelt tagit något bra och gjort det lite bättre. Hatten av!

Och i jämförelse med Disney är hon rena barnungen när det kommer till att stjäla… förlåt, jag menar ”inspireras” av andra verk. Som t.ex…
Lejonkungen.
Hur mycket det än smärtar att erkänna så är Lejonkungen inte heller särkilt unik.
Den har bara haft väldigt bra förebilder. Som Hamlet och den Japanska mangaserien ”Kimba the white lion”.
Precis som Lejonkungen innehåller Kimba …

  • … onda hyenor
  • …en klok apa
  • …en rolig papegoja
  • …ett elakt lejon som vill åt tronen

Tack och lov var Disney kreativa och döpte huvudkaraktären till något som helt skiljer sig från Kimba.
Nämligen: Simba! Ööööhhh….

{16038CDB-7B18-43D3-A266-EE636B484FFF}Img400simba vs kimba-745481

Vad hade hänt om jag gjort samma sak, gett ut en serietidning om en argsint anka i sjömanskostym med namnet Palle Anka?
Dålig stämning från Disney då, antar jag.

”Men du då, Johan? Är du så mycket bättre? Har du aldrig lånat av andra verk till dina böcker?”
Nja, det tycker jag inte. Magister Tutnäsa är min skapelse till 100%, med sin rutiga kavaj och tutande näsa. Så det så.
”Eh…sett en clown nångång, Johan?”
Hrmpf, fnys…
Nåja, Rekordfarfar med sitt rekordlånga öronhår, HAN hittade jag minsann på helt själv. SÅ DET SÅ!!!
”Oookay, Johan…bläddrat i Guinness rekordbok nångång?”
Äsch, det här blogginlägget börjar bli jobbigt. Vänder sig emot MIG som är dess skapare. Nä, jag vill inte vara med mer.

Jag skriver en kriminalroman istället, om en polis som heter Kvarting Bläck som åker till Ystad. Där tar han hjälp av kriminalaren Knurt Konfirmander i jakten på kvinnor som hatar män i Mjällbacka. På vägen dit tvingas de brottas med en rabiessmittad chihuahua som lystrar till namnet Cöjo och som gläfser ”I see dead people”.
Det kommer bli oooliiidligt spännande. Men inte särskilt unikt. Men vad gör väl det? Så länge det är underhållande.

En tanke vaknar

Lite försynt och yrvaket tittar tanken sig omkring i hjärnan, slänger en besviken blick runt sig. ”Är det här allt jag har att jobba med? Verkar lite ödsligt. Tomt.”
Tanken sparkar frustrerat till en imaginär sten så den studsar bort och träffar balansnerven. Tanken stelnar till, en accosiation uppenbaras. Nästan som ett plötsligt, men kärt återseende med en vän från förr. Tankens sinne ljusnar.
Det bubblar, det pirrar. Det gror, det växer.
Till slut är den lilla tanken stor och har blivit en hel bok. Den får leva vidare.
Det gör tanken väldigt  lycklig.

3_400-500x500

Just den här tanken vaknade en dag i januari 2017. I snö och kaos bröt den sig loss med fantasins hjälp. Nu, drygt ett år senare, går det både att provläsa och beställa tanken HÄR! Och det, är också en tanke, när man tänker på det 🙂

När ge ut en bok?

Att ge ut en bok handlar inte bara om att syssla med det man gillar allra mest. Det är, tyvärr, en del business inblandat. En fråga som ofta lyfts är vilken tidpunkt på året som är mest lönsam att lansera en bok.
En del hävdar till bokmässan, andra inför julhandelns klappinköp.
Det enda som verkar ena de som tvistar om detta, är att februari med bokrean i släptåg tillhör den sämre perioden.

Därför gnuggade jag händerna och planerade slugt mitt drag. Den tredje boken om Flax & Rekordfarfar skulle ha ett vintertema och finnas klappad och klar till årets julhandel.
Men när manuset skulle vara klart kändes det inte alls lika självklart. Det drog ut på tiden. Jag behövde helt enkelt slipa mer på texten. För helt ärligt, även om jag skriver flamsiga och tramsiga böcker, krävs det rätt mycket arbete med texterna.
Jo, det är sant, tro det eller ej. Varje mening ska helst vara klockren (eller så nära jag kan komma) och gärna ha ett eller två påskägg instoppade någonstans. Jag sliter mitt hår både en och två gånger för att få det så nära bull’s-eye som möjligt. Ibland lyckas jag. Ibland inte. Som livet i övrigt, liksom.

Då ställdes frågan: När ska boken finnas i handeln? Till 2018 års bokmässa? Eller kanske nästa jul?
Jag vände och vred på detta med förlaget. Men så fick jag ett meddelande över Facebook. Det var från en kvinna som undrade när nästa rekordbok kommer. Hennes son går och väntar på den.
Det var som ett tecken. Plötsligt kändes det självklart. Strunt i vad som passar bäst.
Läsarna finns här och nu. De barn som väntar på mer galenskap ska banne mig få ta del av dem innan de väljer gymnasielinje.
Så. Nästa bok kommer så fort det går, vilket blir i skarven mellan januari och februari.

Vad jag kan säga om boken?
Det blir ett knaskalas som säkert ger en del vuxna anledning att ta sig för pannan även den här gången.
Allt är med andra ord som det ska 😀

Rekordfarfar-oronharMen vad i hela friden tittar Rekordfarfar på?
Stämmer ryktet att han har en ärkefiende?
Och vad för rekord har han tänkt slå med en krycka och en spik?
Frågorna hopar sig. Svaren kommer januari/februari 2018.

 

Ett återkommande samtal:

Johan, du tjänar väl en massa pengar på dina böcker?”
”Nej, inte direkt.”
Lång tystnad. ”Inte? Men varför skriver du då?”
Nästan lika lång tystnad från mig, sedan svarar jag: ”Varför spelas det golf, sysslas med flugfiske, tittas på idrott, spelas korpfotboll, stickas halsdukar, målas tavlor, spelas gitarr, läggs pussel, bakas kakor…”
Han nickar fundersamt, lyfter på ett ögonbryn och frågar: ”Men barnböcker, varför skriver du det?”

Som en upphakad grammofonskiva svarar jag: ”Varför spelas det golf, sysslas med flugfiske, tittas på…”

Vet inte vad som är mest chockerande. Att det är så svårt att förstå att skriva är ett intresse, något som görs för att det är så in i bänken roligt, eller att jag använder uttrycket ”Som en upphakad grammofonskiva.”? Hur många unga kan relatera till det idag?
Kanske dags att uppdatera talesättet till att man låter som när en ”ljudfil laggar”?
Eller är det också föråldrat, ljudfil? Gosh, jag hänger inte med.

Så här låter jag alltså inte bara mot mina barn.

En boks hälsa efter en tid i frihet

När en bok blir till lever jag med texten så mycket att den nästan blir en del av mig själv. Jag tänker på ord och meningar dygnet runt och letar knasigheter i fantasins alla miljoner skrymslen och vrår. Jag gör det när jag äter frukost, borstar tänderna, matar fiskarna, knyter skorna, tankar bilen, tittar på tv, sover, ja, till och med i sömnen verkar faktiskt hjärnan söka efter nya upptåg. Dock är det sällan den hittar guldkorn i drömmarnas land. Men det har hänt att en och annan rolighet har tagit sig förbi snarkningarna. Så visst händer det.

När det slutligen blir till en färdig bok, som t.ex Fummel&drummelrekordet förra året, går jag vidare mot nya äventyr. Då glömmer jag nästan bort detta kära bokbarn. Den lever vidare på egen hand.
När det sedan har gått ett tag kan jag stanna upp och undra hur den mår. Läser någon den? Lockar den till skratt? Mår den bra?
Ibland får jag svar. Från oväntat håll. Som häromdagen, då det pratades om Rekordfarfar i Radio Halland.
Jag blev stolt och rörd på samma gång. Är det min bok hon pratar så fint om? tänkte jag generat.
Ulrika Larsson säger så snälla ord att jag blir alldeles vimmelkantig. ”Det är en bok som får läsaren att fnissa så det kittlar i magen”, säger hon.
Innerligt skön känsla. Boken verkar minsann må bra på egna ben 🙂
flax-_400-500x500
Gå gärna in på länken och lyssna:
Ulrika Larsson tipsar om Fummel & drummelrekordet

Sotis på bokis!

Närvarat vid ännu en bokmässa. Det är som alltid fantastiskt kul att få vara en liten kugge i detta litterära maskineri. Dock har jag märkt att jag har hemska sidor som poppar fram när jag går runt inne på mässan. Det bubblar fram en gruvlig avundsjuka inom mig. Framförallt när jag ser pappfigurer av kända barnbokskaraktärer.
Då blir jag åtta år igen. Jag känner precis likadant som jag gjorde när min kompis fick Star Wars leksaken Jabba the Hutt. Den jag önskade men aldrig fick.
Jag vill också ha stora pappfigurer av mina skapelser. Både Tutnäsa och Rekordfarfar hade gjort sig ypperligt som sådana. Kanske kunde de även dingla så där trevligt som Pettson och Findus brukar göra när man får dem i pannan? 

Men. När jag går och är som mest mörk i sinnet, bitter över att Martin Widmark fått hela Valleby uppbyggt på mässan, möter jag en kvinna. ”Tänk att få signera sin bok här på mässan”, suckar hon. ”En ouppnåelig dröm.”
Då får jag dåligt samvete. För det är ju precis det jag fått göra en liten stund tidigare i Idus förlags monter. Jag fick skriva hälsningar till barn som med mina knasigheters hjälp ska lockas in i böckernas värld. Det är faktiskt svindlande.

Plötsligt kan jag unna Widmark och Nordqvist, och alla andra författare, deras framgångar. De har också befunnit sig här hos mig. Och här, där jag är, är det för det mesta rätt mysigt att vara.
Jag skriver. Jag blir läst.
Och ibland tar jag fram mina gamla Star Wars leksaker och räddar galaxen ännu en gång. Dock utan Jabba.

Jag har åtminstone Jabba på bild. Och i spegeln vissa måndagsmorgnar. Inte fy skam det inte.