Går runt och tittar storögt, så som man gör i en världsstad
Plötsligt hamnar jag framför en ruin med skotthål (se bilder nedan)
Jag blir nyfiken. Forskar lite och får veta att det är resterna av en tågstation. Därifrån transporterades judar till koncentrationslägret Sachsenhausen, mitt bland vanliga tågavgångar med vanliga tyskar som levde sina vanliga liv.
Det sprider en kall ilning genom kroppen.

I mitt inre ser jag en liten pojke. Han håller hårt i mammans hand. Runt dem jäktar medborgare på väg till jobb. De tittar på pojken och mamman och när de ser davidsstjärnorna och de tyska soldaterna vid deras sida, vänder de bort blicken. De vill leva sina egna liv utan att dras in i vad det nu är. De låtsas inte veta, vill inte veta.
Fler davidsstjärnor leds in i vagnar av soldater som bara gör sitt jobb.
Inne i kupén är det trångt och lukten från alla människorna sticker pojken i näsan. Han är törstig. Mamman pussar honom på pannan, viskar att han ska få vatten när de kommer fram. Allt kommer bli bra då. Pojken tror henne. Han vinkar till en man utanför fönstret. Mannen vinkar besvärat tillbaka när tåget lämnar perrongen. Han ser pojken försvinna och kliver ombord på tågvagnen för de tursamma, de som föddes som rätt sorts människor. De som återkommer till stationen lite senare.

Mannen slår bort pojken från sinnet, vill inte tänka på honom. Istället fokuserar han på att det ska bli fläsklägg med surkål till middag. Ingen kan tillaga det som hans fru. Det säger alla.
När han kommer hem möts han av sina barns utsträckta armar. De pratar i mun på varandra och fnissar över att skäggstubben kittlas. Han håller dem länge tätt intill sig och ofrivilligt tänker han på den vinkande pojken igen. Han vill inte tänka på honom, men gör det ändå.
När maten inte smakar något oavsett hur mycket det än saltas, inser mannen att pojken aldrig kommer ge honom ro. Hans blick på andra sidan glaset kommer förfölja honom resten av livet.
Det är priset för att ha tittat bort så länge. Men det vill han inte betala, det är för högt.
Det måste finnas nått jag kan göra, suckar han och rör runt på tallriken tills det knappt går att se vad som är surkål eller ärtpuré. Han studerar oredan bland maten, stoppar in gaffeln i munnen och stelnar till. Han får en idé, en så galen idé att den kan vara bra. Hans händer skakar. Han vet hur han kan ge pojken upprättelse, och med det sig själv sinnesro.
För första gången på lång tid kan han se sina barn i ögonen. Verkligen se dem i ögonen.
Han blundar inte längre. Han har vaknat.