En boks hälsa efter en tid i frihet

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

När en bok blir till lever jag med texten så mycket att den nästan blir en del av mig själv. Jag tänker på ord och meningar dygnet runt och letar knasigheter i fantasins alla miljoner skrymslen och vrår. Jag gör det när jag äter frukost, borstar tänderna, matar fiskarna, knyter skorna, tankar bilen, tittar på tv, sover, ja, till och med i sömnen verkar faktiskt hjärnan söka efter nya upptåg. Dock är det sällan den hittar guldkorn i drömmarnas land. Men det har hänt att en och annan rolighet har tagit sig förbi snarkningarna. Så visst händer det.

När det slutligen blir till en färdig bok, som t.ex Fummel&drummelrekordet förra året, går jag vidare mot nya äventyr. Då glömmer jag nästan bort detta kära bokbarn. Den lever vidare på egen hand.
När det sedan har gått ett tag kan jag stanna upp och undra hur den mår. Läser någon den? Lockar den till skratt? Mår den bra?
Ibland får jag svar. Från oväntat håll. Som häromdagen, då det pratades om Rekordfarfar i Radio Halland.
Jag blev stolt och rörd på samma gång. Är det min bok hon pratar så fint om? tänkte jag generat.
Ulrika Larsson säger så snälla ord att jag blir alldeles vimmelkantig. ”Det är en bok som får läsaren att fnissa så det kittlar i magen”, säger hon.
Innerligt skön känsla. Boken verkar minsann må bra på egna ben 🙂
flax-_400-500x500
Gå gärna in på länken och lyssna:
Ulrika Larsson tipsar om Fummel & drummelrekordet

Sotis på bokis!

/ Johan Rockback / 2 kommentarer
Närvarat vid ännu en bokmässa. Det är som alltid fantastiskt kul att få vara en liten kugge i detta litterära maskineri. Dock har jag märkt att jag har hemska sidor som poppar fram när jag går runt inne på mässan. Det bubblar fram en gruvlig avundsjuka inom mig. Framförallt när jag ser pappfigurer av kända barnbokskaraktärer.
Då blir jag åtta år igen. Jag känner precis likadant som jag gjorde när min kompis fick Star Wars leksaken Jabba the Hutt. Den jag önskade men aldrig fick.
Jag vill också ha stora pappfigurer av mina skapelser. Både Tutnäsa och Rekordfarfar hade gjort sig ypperligt som sådana. Kanske kunde de även dingla så där trevligt som Pettson och Findus brukar göra när man får dem i pannan? 

Men. När jag går och är som mest mörk i sinnet, bitter över att Martin Widmark fått hela Valleby uppbyggt på mässan, möter jag en kvinna. ”Tänk att få signera sin bok här på mässan”, suckar hon. ”En ouppnåelig dröm.”
Då får jag dåligt samvete. För det är ju precis det jag fått göra en liten stund tidigare i Idus förlags monter. Jag fick skriva hälsningar till barn som med mina knasigheters hjälp ska lockas in i böckernas värld. Det är faktiskt svindlande.

Plötsligt kan jag unna Widmark och Nordqvist, och alla andra författare, deras framgångar. De har också befunnit sig här hos mig. Och här, där jag är, är det för det mesta rätt mysigt att vara.
Jag skriver. Jag blir läst.
Och ibland tar jag fram mina gamla Star Wars leksaker och räddar galaxen ännu en gång. Dock utan Jabba.

Jag har åtminstone Jabba på bild. Och i spegeln vissa måndagsmorgnar. Inte fy skam det inte. 

Klang och jubel!

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

Förlaget gjorde tummen-upp för en tredje bok om Rekordfarfar.
Nu börjar det roliga: korrigeringen.
Tänk. Förut gillade jag inte alls att behöva redigera. Då kväljdes jag av blotta tanken på att behöva läsa igenom texten ännu en gång.
Men inte nu.
Nu älskar jag att frisera formuleringar och försöka hitta det där lilla extra, så det t.om kan bli knorr på en del fniss.

Men först ropar dottern att hon är färdig på toaletten. Och att hon vill spela Spöket Laban-memory. Och att vi ska fika med hennes dockor. Och så har hon spillt saft på golvet.
Men snart så. Då ska det korras utav bara tusan och bli en bok.  Så fort jag har … passerat gå.

Summertime!

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

För en vecka sedan åkte min familj bort.
Jag har sedan dess levt nästan helt isolerat. Knappt pratat med någon förutom sonens akvariefiskar (som jag nätt och jämnt kommit ihåg ge mat) och suttit inomhus vid datorn de flesta av dygnets timmar. Tack snälla Sverige för det dåliga vädret.
När jag började hade jag fyra kapitel på pränt. Jag behövde fem till.
Vad fylla dem med?

Inte en enda gång har jag funderat på om någon annan kommer vilja läsa det jag skrivit. Det som räknas för mig, det är att jag själv blir på bra humör av texten. Att jag får verklighetsflykt och lite fniss.
Mer behöver jag inte.

Som vanligt har ledorden FLAMS och TRAMS fått styra mig och texten i mål.
Självklart behöver det redigeras och stramas upp. Men skelettet finns där. Och det är det viktiga. Nu håller jag tummarna så de blir blå, att det håller hela vägen. Så det blir en ny tokbok för andra att skratta (eller sucka 😉  ) åt

Nu väntar semester, läskeblask och en bra bok.

Förresten, glöm inte bort att besöka Haverdals Bokmässa den 15 juli om du har vägarna förbi. Fantastiska författare kommer finnas med. Som Jo Salmson och Therese Loreskär. Och Erika Svernström. För att bara nämna några.
Ja, och så lilla jag …

Som ett brev på posten

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

Fick ett brev från Sveriges författarfond. Jo, jag tackar. De har minsann tagit sig tid att överväga ge mig ett stipendium. Eller, jag tror och hoppas att de åtminstone för några sekunder ögnade igenom min ansökan innan den skickades in i kakelugnen.
I min enfald trodde jag det var min tur den här gången, med ett liv i sus och dus bakom hörnet. Men nix. Inga pix för mig då min ansökan  ”inte har kunnat bifallas”.

Troligen ganska väntat när det skrivs flams & tramsböcker för barn. Men ändå kan jag inte helt släppa bitterheten som gror. Är det inte fint nog att få barn att skratta och må bra?

Nåja, får väl helt enkelt spänna bågen lite mer. Kanske ska jag skriva en tegelsten på tusen sidor om en ensamstående kvinnas kamp för existensminimum på en lergöksfabrik.
Större chans då? Ja, det tror jag faktiskt. Fast då måste jag överleva det mördande tråkiga arbetet med att skriva eländet. Vilket är högst tveksamt då jag vill ha roligt när jag skriver, så var beredd att läsa följande på min gravsten:
Killed by diskbänksrealism

DSC_2033

Det är inte klokt så slarvig posthanteringen är nu för tiden.

Lite om att skriva humor – del 2

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

Jag älskar humor. Det är som syre för mig.
Anledningen är rätt enkel. Humor får mig att skratta och är ta mig tusan avsevärt mycket roligare än att gråta. Därför envisas jag med att försöka få mig att skratta, och i förlängningen även andra. En ekvation som ibland går ihop.
Vissa dagar missar jag målet, andra dagar sitter det som en perfekt slagen frispark i krysset. Som livet i övrigt.

Trots att jag vet att humor är en smaksak, har jag svårt att acceptera att vi skrattar åt olika saker. Varför tycker inte alla om mina skämt?
Men å andra sidan när jag tänker några varv, jag skrattar inte åt allt. T.ex drar jag väldigt sällan på munnen åt hemmavideoklipp på barn eller djur som ramlar, eller åt dolda kameran när någon görs till åtlöje. Inte särskilt roligt, tycker jag.
Men det finns de som gillar sånt. Och det är helt ok. Det får de tycka.

Vissa föredrar tänkvärd och intelligent samhällskritisk satir, medan andra ramlar omkull av skratt när någon pruttar vid fel tillfälle.
En del gillar flams och trams. En del inte så mycket.
T.ex så skrevs det för ett tag sedan så här om Fummel & drummelrekordet (som kan uppfattas lite flamsig&tramsig):

”Det här är böcker som barnen själv väljer men vuxna sällan skulle ge bort.”

Ja, och så är det ju när det riktas till barn. Det är liksom de som ska gilla det jag skriver. I alla fall till att börja med. Sedan är det en bonus om även vuxna kan fnissa loss.
Som på bloggen Autumnleaf.se. där de hittar skrattet tillsammans och skriver så här fint om Drummelrekordet:

”Underbar bok! Så rolig! Julia skrattade så högt och gott emellanåt att jag tvingades stanna upp i texten och bara skratta tillsammans med henne. En toppenbok! Läs den!!”

Ord som värmer en författaruslings hjärta även den kallaste dagen på året.
236205-57083-alfred-e-neuman

 

Förresten, för den som alltid undrat så kan jag för övrigt avslöja att Alfred E. Neuman är min drömgäst vid middagsbordet.

Läs mer humortanker i Lite om att skriva humor

 

Ett författarerkännande:

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar
När jag läser igenom mitt manus blir jag stolt. Första kapitlet håller hög klass och fångar in precis rätt känsla som jag vill förmedla. Upplösningen i boken är jag också väldigt nöjd med. Det blir en bra och kul final.
Tyvärr är allt däremellan erbarmligt dåligt. De övriga sju kapitlen stapplar likt en berusad sjörövarkapten med två träben.
Hur blev det så? Jag har ju själv uppenbarligen tyckt att det var bra då jag skrivit ner det.
Så är det verkligen dåligt?
Ja, jag tycker det. Eller, dåligt kanske är att ta i, men det är inte lika bra som det andra. Det saknar närvaron och den där speciella känslan jag nämnde.
Uppskattningsvis får jag ta bort, ändra och vrida till ca 50% av den skrivna texten, vilket är både smärtsamt och tråkigt. Men det kommer vara värt det.
Åter igen inser jag vikten av att låta texten ligga till sig och vila ett tag. Att se på sin text med nya granskande ögon är så viktigt. Faktiskt så är den insikten så värdefull att den borde låsas in i ett kassaskåp för att aldrig glömmas bort.
Så.
Gör om, gör rätt, Johan!
Men först: Ta en Japp. Och tappa för allt i världen inte bort nyckeln till kassaskåpet.

Författarlyx

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

Ett av guldkornen i livet som barnboksförfattare är lyxen att få besöka skolklasser som jag gjort under veckan. Jag skriver lyx, för det är precis så det känns.
Det är en fantastisk upplevelse att möta framtiden.
Barnen har så mycket vett och klokhet att det är hisnande. Och så har de ypperlig humor ska ni veta. De har förlängt mitt liv med säkert några månader bara den här veckan.
Så underbart det är att få skratta.

Roligt är det också att många av dem ivrigt vill berätta om favoritepisoder från mina böcker. Det vänjer jag mig aldrig vid. Tänk att mina knasiga skämt som jag hittade på i ensamhet lockar fram skratt hos andra. Helt fantastiskt!

Eller få besvara frågor som de grubblat på.
Som t.ex
”Hur skriver man en bok?”
”Hur låter Magister Tutnäsas näsa?”
”Är Rekordfarfar släkt med Tutnäsa?”
Duracell-Bunny-Sprinter
Och så de riktigt viktiga frågorna som ”Hur länge har du haft glasögon? och Vilken är din favoritpizza?

Det ger mig så mycket bränsle och inspiration att jag känner mig som en duracellkanin. Jag bara fortsätter rakt farm, mot mitt kall:
Tokroliga berättelser för alla som gillar att fnissa
(eller ta sig på pannan åt 😉 )

Lite om att skriva humor

/ Johan Rockback / 1 kommentar

Humor är allt lite knivigt. Vi skrattar åt olika saker. Det som triggar min fnissnerv kan väcka fnys hos dig. Inget konstigt med det. De flesta skämt är helt enkelt inte ämnade för alla.
Satir riktar sig till exempel mer åt vuxna medan barn är mottagligare för fysisk humor.
En dam som snubblar in i äggkartonger och blir täckt av äggsmet och krossat skal har större chans att locka fram fniss hos barn än hos vuxna.
Ja, och mig med för den delen. Men så är jag rätt barnslig och gillar flams och trams.

Möjligtvis kan även de som i vanliga fall inte gillar dratta på ändan-skämt se något roligt i äggscenen om den modifieras en aning. 
Till exempel kan fokus läggas på hur damen försöker ta sig ut från affären utan att någon ska märka att hon är täckt av äggrester. Då blir efterspelet viktigare än själva händelsen och det kan byggas ut till en annan typ av humor än vad det började som.
Eller så kan hon låtsas som ingenting när hon betalar varorna i kassan. Kanske ska hon bli förnärmad av blickarna.”Vad tittar ni på? Har ni inte hört att ägg är bra för håret?”

Annars går det alltid att stoppa in ordvitsar.
T.ex kan en man säga åt henne när hon sitter bland de trasiga äggkartongerna: ”Det var väl äggstra klumpigt av dig?” Varvid hon förföriskt viskar: ”Allt för att egga upp dig, älskling.”
”Ta det lugnt med mig, baby”, svarar han då. ”Jag är allergisk mot skaldjur.”
Ojsan, nu verkar det bli äggröra av mitt exempel. Varför kläckte jag den här idén egentligen?

Vi går vidare.
Humor är som sagt svårt. Det går upp och ner.
Just idag, i denna stund, tyckte jag det var lite småkul att skriva detta. Lite lagom tramsigt. Det fick mig att dra på munnen och det är det enda som räknas för mig.  Att ha lite kul.
Vissa dagar delar jag mitt roliga med andra, andra stunder skakas det trött på huvuden åt mina skämt.
Och det är just så humor ska vara. Annars är det inte roligt.

Tjohooooo!!

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

I min senaste bok skrev jag att den var ”Till alla som tycker om att fnissa så det kittlar i magen.”
En kul mening att inleda en bok med, tänkte jag. Däremot fick jag en lätt klump i magen när jag insåg att det faktiskt är en sak att jag tycker boken är fnissframkallande. För face it, jag är ju rätt partisk till huruvida boken är rolig eller ej.
Döm om min glädje när jag nu fick ta del av bloggen Mias bokhörna och recensionen av Fummel & drummelrekordet.
Den var ”Rolig på riktigt” och ”Dörolig”.
En synnerligen bra start på en annars mulen dag.

Läs hela recensionen HÄR!