manus

När ge ut en bok?

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

Att ge ut en bok handlar inte bara om att syssla med det man gillar allra mest. Det är, tyvärr, en del business inblandat. En fråga som ofta lyfts är vilken tidpunkt på året som är mest lönsam att lansera en bok.
En del hävdar till bokmässan, andra inför julhandelns klappinköp.
Det enda som verkar ena de som tvistar om detta, är att februari med bokrean i släptåg tillhör den sämre perioden.

Därför gnuggade jag händerna och planerade slugt mitt drag. Den tredje boken om Flax & Rekordfarfar skulle ha ett vintertema och finnas klappad och klar till årets julhandel.
Men när manuset skulle vara klart kändes det inte alls lika självklart. Det drog ut på tiden. Jag behövde helt enkelt slipa mer på texten. För helt ärligt, även om jag skriver flamsiga och tramsiga böcker, krävs det rätt mycket arbete med texterna.
Jo, det är sant, tro det eller ej. Varje mening ska helst vara klockren (eller så nära jag kan komma) och gärna ha ett eller två påskägg instoppade någonstans. Jag sliter mitt hår både en och två gånger för att få det så nära bull’s-eye som möjligt. Ibland lyckas jag. Ibland inte. Som livet i övrigt, liksom.

Då ställdes frågan: När ska boken finnas i handeln? Till 2018 års bokmässa? Eller kanske nästa jul?
Jag vände och vred på detta med förlaget. Men så fick jag ett meddelande över Facebook. Det var från en kvinna som undrade när nästa rekordbok kommer. Hennes son går och väntar på den.
Det var som ett tecken. Plötsligt kändes det självklart. Strunt i vad som passar bäst.
Läsarna finns här och nu. De barn som väntar på mer galenskap ska banne mig få ta del av dem innan de väljer gymnasielinje.
Så. Nästa bok kommer så fort det går, vilket blir i skarven mellan januari och februari.

Vad jag kan säga om boken?
Det blir ett knaskalas som säkert ger en del vuxna anledning att ta sig för pannan även den här gången.
Allt är med andra ord som det ska 😀

Rekordfarfar-oronharMen vad i hela friden tittar Rekordfarfar på?
Stämmer ryktet att han har en ärkefiende?
Och vad för rekord har han tänkt slå med en krycka och en spik?
Frågorna hopar sig. Svaren kommer januari/februari 2018.

 

Summertime!

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

För en vecka sedan åkte min familj bort.
Jag har sedan dess levt nästan helt isolerat. Knappt pratat med någon förutom sonens akvariefiskar (som jag nätt och jämnt kommit ihåg ge mat) och suttit inomhus vid datorn de flesta av dygnets timmar. Tack snälla Sverige för det dåliga vädret.
När jag började hade jag fyra kapitel på pränt. Jag behövde fem till.
Vad fylla dem med?

Inte en enda gång har jag funderat på om någon annan kommer vilja läsa det jag skrivit. Det som räknas för mig, det är att jag själv blir på bra humör av texten. Att jag får verklighetsflykt och lite fniss.
Mer behöver jag inte.

Som vanligt har ledorden FLAMS och TRAMS fått styra mig och texten i mål.
Självklart behöver det redigeras och stramas upp. Men skelettet finns där. Och det är det viktiga. Nu håller jag tummarna så de blir blå, att det håller hela vägen. Så det blir en ny tokbok för andra att skratta (eller sucka 😉  ) åt

Nu väntar semester, läskeblask och en bra bok.

Förresten, glöm inte bort att besöka Haverdals Bokmässa den 15 juli om du har vägarna förbi. Fantastiska författare kommer finnas med. Som Jo Salmson och Therese Loreskär. Och Erika Svernström. För att bara nämna några.
Ja, och så lilla jag …

Ett författarerkännande:

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar
När jag läser igenom mitt manus blir jag stolt. Första kapitlet håller hög klass och fångar in precis rätt känsla som jag vill förmedla. Upplösningen i boken är jag också väldigt nöjd med. Det blir en bra och kul final.
Tyvärr är allt däremellan erbarmligt dåligt. De övriga sju kapitlen stapplar likt en berusad sjörövarkapten med två träben.
Hur blev det så? Jag har ju själv uppenbarligen tyckt att det var bra då jag skrivit ner det.
Så är det verkligen dåligt?
Ja, jag tycker det. Eller, dåligt kanske är att ta i, men det är inte lika bra som det andra. Det saknar närvaron och den där speciella känslan jag nämnde.
Uppskattningsvis får jag ta bort, ändra och vrida till ca 50% av den skrivna texten, vilket är både smärtsamt och tråkigt. Men det kommer vara värt det.
Åter igen inser jag vikten av att låta texten ligga till sig och vila ett tag. Att se på sin text med nya granskande ögon är så viktigt. Faktiskt så är den insikten så värdefull att den borde låsas in i ett kassaskåp för att aldrig glömmas bort.
Så.
Gör om, gör rätt, Johan!
Men först: Ta en Japp. Och tappa för allt i världen inte bort nyckeln till kassaskåpet.

Att skriva ett manus…

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

…är inte alltid roligt. Nej, det tycker jag faktiskt inte. Det kan stundtals vara rent smärtsamt att få ner varje ord och lustighet på papper.
Däremot fullkomligt ÄLSKAR jag att gå tillbaka i texten och läsa det jag skrivit.
Snurrigt? Ja, men sån är jag.

Saken är den att jag inte går runt och väntar på inspiration. Tror inte mycket på sånt där. Det handlar om att tvinga fram den otyglade fantasin. Väcka det som finns där och föra in hjärnan på ett visst sätt att tänka på. En form av associationslek, enkelt uttryckt.

Därför är jag så glad att ”bara” ha kvar den sista redigeringsrundan av manuset.
Det är ett hårt jobb men jag börjar faktiskt tycka om när texten ska synas i sömmarna ännu en gång. Det är kul att få agera stylist. För det är lite så det funkar. Berättelsen ska stramas upp, bli mer tight, se bättre ut och förhoppningsvis även locka fram ett fniss här och där.

Snart, snart ska det bli en färdig, riktig  bok av det. Då får vi se om jag lyckats.
Svindlande tanke.