Skrivrace i värmen

Fick frågan varför jag inte varit aktiv på Facebook under sommaren?
”Jag saknar dig Johan.” (Vilket är lite underligt att säga till någon som står precis framför) Men det värmde naturligtvis att höra. Det var gulligt sagt.
Det var ett medvetet val att pausa lite från sociala medier. Det borde alla göra emellanåt. Det gör oss gott.
Men vad har jag gjort istället kan man undra, förutom sniffat på skogsbränder och fått några kallsupar?

Mest har sommaren bestått av att skriva. Faktiskt så har jag fått ihop nästan en halv roman mitt i den tropiska värmen. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur det gick till, men till gick det.

Ett tag var det så varmt i skrivvrån att jag nästan förångades över tangentbordet. Såg till och med syner.
Men fantasin är lustig, den brydde sig inte utan fortsatte envist knacka på min hjärnas dörr. Det var bara att gilla läget och släppa in den, fortsätta skriva ned vad den ville förmedla.

Exakt vad det ska bli, vet jag inte just nu. Det enda jag vet är att jag har något att berätta. Något roligt, något gripande, något som får mig att känna mycket. Och då måste det skrivas. Så står det nämligen i den oskrivna lagboken om författarskap och den bryter man inte mot i första taget 😉
En dag i framtiden kanske det till och med blir en bok. Vem vet, vi får se.

 

Annonser

Ett författarerkännande:

När jag läser igenom mitt manus blir jag stolt. Första kapitlet håller hög klass och fångar in precis rätt känsla som jag vill förmedla. Upplösningen i boken är jag också väldigt nöjd med. Det blir en bra och kul final.
Tyvärr är allt däremellan erbarmligt dåligt. De övriga sju kapitlen stapplar likt en berusad sjörövarkapten med två träben.
Hur blev det så? Jag har ju själv uppenbarligen tyckt att det var bra då jag skrivit ner det.
Så är det verkligen dåligt?
Ja, jag tycker det. Eller, dåligt kanske är att ta i, men det är inte lika bra som det andra. Det saknar närvaron och den där speciella känslan jag nämnde.
Uppskattningsvis får jag ta bort, ändra och vrida till ca 50% av den skrivna texten, vilket är både smärtsamt och tråkigt. Men det kommer vara värt det.
Åter igen inser jag vikten av att låta texten ligga till sig och vila ett tag. Att se på sin text med nya granskande ögon är så viktigt. Faktiskt så är den insikten så värdefull att den borde låsas in i ett kassaskåp för att aldrig glömmas bort.
Så.
Gör om, gör rätt, Johan!
Men först: Ta en Japp. Och tappa för allt i världen inte bort nyckeln till kassaskåpet.