När tredje boken om Magister Tutnäsa gavs ut i september 2014, kände jag mig rätt nöjd och färdig med honom. För ett tag.
Siktet ställdes istället in på en helt ny tokig figur.
Kunde väl inte vara särskilt svårt?
Pyttsan! Gonatt, Johan!

Jag skrev och jag skrev. Och ja, det blev helt okej och rätt skoj för det mesta. Tyckte jag.
Dock delade ingen mina känslor.
Idus förlag som gett ut Tutnäsa svarade med ”Lite kul men det saknas nåt. Det känns inte helt klockrent.”
Först blev jag förnärmad. Vad menas med det, va? Jag som skrivit något så himla roligt.
Men sedan sjönk det in. Förlagschefen hade rätt. I jämförelse med Magister Tutnäsa var jag långt borta.

Tutnäsa tillhör den typen av karaktärer som upplevs så självklar med sin tutande näsa.
Jag slet stora hårtussar från hjässan när jag grävde mig djupare och djupare in i fantasins labyrint. Jag förstod att jag konkurrerade med mig själv. Det måste bli minst lika bra som Tutnäsa om det ska bli en bok av det.

Till slut, efter mycket svett och tårar när jag nästan gett upp, fick jag den enklaste idén i historien. Så enkel att det inte var klokt. Den skulle bara skrivas ner.
Idus förlag gjorde tummen upp och jag en glädjevolt.
Nu sitter jag och redigerar texten medan övergrymma illustratören Johanna Arpiainen levandegör tokigheterna.
I början av 2016 släpps den nya kapitelboken för vinden.
Håll utkik!