Vad krävs för att skriva en bok?

…är en vanlig fråga jag får.
Jag brukar alltid ge samma tråkiga svar: Tid, förbannat mycket tid är vad som krävs.
Det kan få en del människor att tvivla. För vem har tid att skriva med alla måsten och krav?
Än värre när författare klämmer ur sig böcker i samma takt som pengar avdunstar från bankkontot efter löning.

”Sedan är det faktiskt orättvist, storfräsarförfattarna har sååå mycket mer tid än oss andra”
Tja, så kan det upplevas. Men vi har faktiskt alla precis lika mycket tid. Både du, jag och Leif GW Persson har tjugofyra timmar på dygnet, inte en sekund mer eller mindre.
Skillnaden är att han TAR sig tid.

Men vi som måste jobba med ”vanliga” jobb? frågar du irriterat.Vi som hämtar barn på förskolan och skjutsar till dans och innebandy, vi har uppenbart mycket mindre tid än både Camilla Läckberg och Fredrik Backman.
Nja, tror du verkligen att de sitter och skriver hela dagarna? Nope!
Backman fikar och ser på amerikansk fotboll, och Läckberg lägger familjepussel. Möjligtvis har de lyxen att kunna skriva på kontorstid.
Men det är också allt. Tid finns för oss alla. Fast på andra tider.
Det gäller att prioritera. Titta på Netflix eller skriva? Valet är fritt 😉

När allt kommer omkring är skrivandet ett riktigt hundjobb.


I begynnelsen

Allt började med ett litet frö som planterades djupt inne i hjärnans labyrinter. Det vattnades av tankar och associationer. Det växte, det vaknade. Tills det en dag viskade: ”Kom närmare, lyssna på det här…”
Så det har jag gjort. Det är därför jag har varit frånvarande, bortkopplad från allt socialt och bara lyssnat på fantasin. En vacker dag ska jag föra vidare den. Men inte idag, idag är himlen grå och regn är på väg.
Och så har jag spillt kaffe
Men en annan dag. Då tusan!



Ett återkommande samtal:

Johan, du tjänar väl en massa pengar på dina böcker?”
”Nej, inte direkt.”
Lång tystnad. ”Inte? Men varför skriver du då?”
Nästan lika lång tystnad från mig, sedan svarar jag: ”Varför spelas det golf, sysslas med flugfiske, tittas på idrott, spelas korpfotboll, stickas halsdukar, målas tavlor, spelas gitarr, läggs pussel, bakas kakor…”
Han nickar fundersamt, lyfter på ett ögonbryn och frågar: ”Men barnböcker, varför skriver du det?”

Som en upphakad grammofonskiva svarar jag: ”Varför spelas det golf, sysslas med flugfiske, tittas på…”

Vet inte vad som är mest chockerande. Att det är så svårt att förstå att skriva är ett intresse, något som görs för att det är så in i bänken roligt, eller att jag använder uttrycket ”Som en upphakad grammofonskiva.”? Hur många unga kan relatera till det idag?
Kanske dags att uppdatera talesättet till att man låter som när en ”ljudfil laggar”?
Eller är det också föråldrat, ljudfil? Gosh, jag hänger inte med.

Så här låter jag alltså inte bara mot mina barn.

Två skilda vägar – flams eller allvar

När jag blickar upp från manuset och tittar på omvärlden fylls jag med förfäran. Hur kunde det bli så här? Så mycket hat från alla håll. De sociala medierna översvämmas av ilska och avsky. Mot allt och inget.
Gör mig trött och uppgiven.

Kanske borde jag skriva något vettigt istället, något smart, något pedagogiskt som fungerar som en väckarklocka. Jag sitter ju ändå på möjligheten att påverka där jag kan säga min mening till de som växer upp idag och ska styra världen i framtiden.

Äsch!
Vad är det jag sitter och säger?  Sicka dumheter.
Det som behövs mer än någonsin just nu, just idag, är humor. Om barnen fylls med skratt och fniss kanske de inte kommer hata lika mycket imorgon som vuxna gör idag?
Så tillbaka till manuset och flams, trams och nonsens.
Det är vägen jag väljer att färdas på. Hundra procent roligare än den andra.

Ny bok på G!

När tredje boken om Magister Tutnäsa gavs ut i september 2014, kände jag mig rätt nöjd och färdig med honom. För ett tag.
Siktet ställdes istället in på en helt ny tokig figur.
Kunde väl inte vara särskilt svårt?
Pyttsan! Gonatt, Johan!

Jag skrev och jag skrev. Och ja, det blev helt okej och rätt skoj för det mesta. Tyckte jag.
Dock delade ingen mina känslor.
Idus förlag som gett ut Tutnäsa svarade med ”Lite kul men det saknas nåt. Det känns inte helt klockrent.”
Först blev jag förnärmad. Vad menas med det, va? Jag som skrivit något så himla roligt.
Men sedan sjönk det in. Förlagschefen hade rätt. I jämförelse med Magister Tutnäsa var jag långt borta.

Tutnäsa tillhör den typen av karaktärer som upplevs så självklar med sin tutande näsa.
Jag slet stora hårtussar från hjässan när jag grävde mig djupare och djupare in i fantasins labyrint. Jag förstod att jag konkurrerade med mig själv. Det måste bli minst lika bra som Tutnäsa om det ska bli en bok av det.

Till slut, efter mycket svett och tårar när jag nästan gett upp, fick jag den enklaste idén i historien. Så enkel att det inte var klokt. Den skulle bara skrivas ner.
Idus förlag gjorde tummen upp och jag en glädjevolt.
Nu sitter jag och redigerar texten medan övergrymma illustratören Johanna Arpiainen levandegör tokigheterna.
I början av 2016 släpps den nya kapitelboken för vinden.
Håll utkik!

Reflektionssvammel!

Vi människor är bra lustiga. Sällan är vi nöjda med det vi har och den plats vi befinner oss på.
Vi vill oftast vidare mot nya höjder och glömmer bort att det är rätt bra här och nu. I stunden.
Kaffet är för det mesta lite för varmt eller för svalt. Sällan lika gott som det vi ska dricka nästa gång.

Som hyfsat okänd författare infinner sig känslan av att trampa vatten.
Ska det inte vara mer än så här? Varför kommer jag ingenstans? Varför diskuterar inte Babel mina böcker? Och varför i hela friden har inte SVT hört av sig med önskemål om att göra julkalender av Magister Tutnäsa?

Det är då det är dags att stanna upp och reflektera:
För lite mer än två år sedan hade jag inte gett ut en enda bok.
Nu finns tre barnböcker utspridda på landets bibliotek och en del boklådor.
Jag har fått brev från barn som skriver att de aldrig skrattat så mycket som när Tutnäsas näsa hakade upp sig.
Jag har bjudits in till skolor för att prata om skrivande och läsande. Jag var till och med inbjuden till årets bokmässa av statens kulturråd för att prata om högläsning. Svindlande, minst sagt.

Men bäst av allt är alla fantastiska människor jag lärt känna under dessa två år. Helt underbart briljanta konstnärer som kan trolla med ord, ritstift och kunnande.
Det är mötet med människor som för oss alla vidare, som utvecklar oss.
Så dröm gärna om morgondagen men glöm aldrig att vi lever just här, just nu.
Njut av kaffet medan det finns kvar i koppen.
Det försöker i alla fall jag bli bättre på.