Vem minns inte hur det var…

…när hjärtat gick sönder i tonåren? När skärvor låg utspridda och det inte tycktes finnas en endaste droppe lim i hela världen.
Så tröstlöst, så uppgivet och så vansinnigt förnedrande att inte vara önskad.
Samma eländiga känsla vällde fram varje gång en refusering landade i brevlådan. Ännu en gång fick jag höra ”Det är inte dig det är fel på, det är bara det att jag söker något annat just nu.”

Med självförtroendet på botten slutade jag skriva och spelade istället lägereldssånger på gitarr. Lät mer si än så. Men det ska erkännas, med rätt bränsle innanför västen kan fortfarande R.E.M:s Everybody hurts nästan kännas igen. Men bara nästan.
Efter ett tag insåg jag att det var en dum idé det där med att sluta skriva. Det hade uppstått ett tomrum.
Visst, det var roligt att leka stukad rockstjärna, men det gav inte den där sköna känslan som kittlar när fantasin spritter och allt är möjligt med tutande näsor och geggamojabad.

Så jag började skriva igen. Men nu utan en tanke på att någon annan skulle läsa texten. Jag skrev för min egen skull, och tänk, det var oförskämt roligt. Kände ren, ohämmad glädje över att inte längre behöva snegla på vilka genrer som var populära för stunden. Det skulle ju ändå inte ges ut så vad spelade det för roll?
Medan fantasin spottade fram den ena galenskapen efter den andra konstaterade jag fnittrande att det blev en barnbok. Kände mig oförskämt nöjd över resultatet, men på samma gång nedstämd, skulle ingen annan få möjlighet att fnissa åt det här?
Jo, för bövelen.

Jag bröt löftet till mig själv, repade mod och gav mig ännu en gång in i refuseringskarusellen.
Och. Precis som i reklamen: Plötsligt händer det. Idus förlag tyckte texten var lika knasigt rolig som jag själv tyckte, och ville göra bok av det.
Då insåg jag: Världsfred inträffar kanske inte under min livstid, ekonomiskt oberoende blir jag förmodligen inte heller, och inte blir jag utsedd till världens sexigaste man. Men ta mig tusan om inte drömmen om att bli läst förverkligades och slog in. Tre tokroliga böcker har det minsann hunnit bli.
I slutändan handlade allt om att inte sluta skriva, att enträget fortsätta och att inte tappa glädjen i att underhålla den viktigaste personen av alla: mig själv.

Spännanade förslag!

Jag har sagt det många gånger och säger det igen: Barn är fantastiska.
Jag får så många spännande förslag från barn. Det ena mer fantasifullt än det andra.
”Kan inte Magister Tutnäsa åka till djungeln? Badhuset? Djurparken? Bli inlåst på toaletten? Få barn?”
Fantastiskt roligt är det.
Må de aldrig släppa taget om sin fantasi.

Fartgupp i skapandet!

Med vinter-OS från Sotji på i bakgrunden går skrivandet på kryckor. Rätt som det är slinker en skida, en toppluva, en korrumperad ryss och ett helrör vodka in i handlingen.
Funkar sisådär då jag försöker få ihop en barnbok.
Lite tråkigt att det inte funkar att stoppa in snö i boken. Det finns så mycket roligt som kan hända med snö. Men det passar inte in  just nu i manuset. Men lite kokain då? En skidstav som används som vapen?
Nej, sluta Johan. Det får bli en annan bok.
Tillbaka till Tutnäsa.

Lön för mödan!

Att skriva är det roligaste jag vet. Ögonblicket när jag kommer på någon ny knasighet som får mig att fnissa, eller till och med skratta högt för mig själv, är bland det bästa som finns. Den stunden fyller mig av oförskämt stor livsglädje. Sedan kan en tomhet infinna sig. Kommer andra att skratta åt magisterns nya upptåg? Eller är jag ensam om att se det roliga i det jag skrivit?
Det blir till en klump i magen som inte vill ge sig av. Inga mediciner i världen kan råda bot på det. Det enda alternativet är att gilla läget och stå ut, och tro på det jag gör.

Men så plötsligt en dag.
Jag hämtar posten som inte helt överraskande består av ett gäng räkningar.
Men mitt i bunten finns också ett lite mindre kuvert. Det är handskrivet.
Jag sprätter upp brevet, sätter mig ner och börjar läsa.
Innehållet får mig att andas igen. En stor tyngd släpper från axlarna.
Lättnaden är stor.
Brevet är från en 9-årig flicka som heter Olivia (klicka på bilderna så blir de större):
OliviaOmdomme1

OliviaOmdomme2
Vad säger man?
Helt otroligt. Större belöning behövs inte.
Från djupet av mitt hjärta:
Tack Olivia, för dina snälla ord och för inspirationen du ger mig att skriva mer.

Fotnot:
Jag har saxat i brevet eftersom det finns en spoiler. och det är ju synd att avslöja slutet på boken 😉