Märkvärdigt ska det vara!

För den som har Facebook finns det nu en ”officiell författarsida”.
Lite lagom pretentiöst. Men det var liksom på tiden. Framför allt nu när jag skriver om mer än Magister Tutnäsa. Eller försöker skriva om annat.
Den som vill, orkar och har tid över kan följa mig där när jag leker viktig.
Här finns jag:
https://www.facebook.com/JohanRockbackForfattare

Annonser

Swish!

En hel månad flög förbi utan att jag tittade in här. Varför i helskotta gjorde jag inte det?
En berättigad fråga.
Den där saken som kallas för jul kom emellan. Klappar skulle inhandlas och ges bort, mat ätas och bli stinn utav.
Har även hunnit med att skriva överraskande mycket. Mängder med ord har staplats på varandra.
Dock ingen Tutnäsa än så länge. Innan den fjärde boken om magistern blir det en annan tokrolig bekantskap som nu börjar ta form.
Blir nog allt lite fnissigt det med.

Var får du allt ifrån?

Så låter den vanligaste frågan jag får.
I sanningens namn vet jag inte riktigt. Det bara finns där. Från ingenstans uppenbarar sig idéer och uppslag, det ena mer finurligt än det andra.
Ja, nu krävs det naturligtvis väldigt mycket tankeverksamhet för att locka fram alla dessa upptåg. Ibland tänker jag faktiskt så mycket att jag får huvudvärk. Jo, det är sant, jag blir fysiskt sjuk efter ett intensivt skrivpass. Tack och lov går det över rätt snabbt. Bara jag får lite lugn runt mig och något gott att dricka.
Så det är faktiskt inte alls konstigt att jag påpekar för mina barn att jag inte får bli störd.
För jag tänker.
Det har de dessvärre lite svårt att förstå. Framförallt när det finns så mycket annat att göra i min närhet. Som att spela keyboard på högsta volym eller skråla i en burkig mikrofon.
Eller bara springa fram och tillbaka med dockvagn och imitera motorljud. Det högsta man kan.
”Tyst, pappa tänker”, ryter jag då så argt att blodådrorna exploderar.
”Men låt barnen leka”, säger min bättre hälft och sätter in nya batterier i en helvetesleksak. ”Var inte så tråkig.”
Då går jag ut i förrådet. Och tänker lite mer.

Vem minns inte hur det var…

…när hjärtat gick sönder i tonåren? När skärvor låg utspridda och det inte tycktes finnas en endaste droppe lim i hela världen.
Så tröstlöst, så uppgivet och så vansinnigt förnedrande att inte vara önskad.
Samma eländiga känsla vällde fram varje gång en refusering landade i brevlådan. Ännu en gång fick jag höra ”Det är inte dig det är fel på, det är bara det att jag söker något annat just nu.”

Med självförtroendet på botten slutade jag skriva och spelade istället lägereldssånger på gitarr. Lät mer si än så. Men det ska erkännas, med rätt bränsle innanför västen kan fortfarande R.E.M:s Everybody hurts nästan kännas igen. Men bara nästan.
Efter ett tag insåg jag att det var en dum idé det där med att sluta skriva. Det hade uppstått ett tomrum.
Visst, det var roligt att leka stukad rockstjärna, men det gav inte den där sköna känslan som kittlar när fantasin spritter och allt är möjligt med tutande näsor och geggamojabad.

Så jag började skriva igen. Men nu utan en tanke på att någon annan skulle läsa texten. Jag skrev för min egen skull, och tänk, det var oförskämt roligt. Kände ren, ohämmad glädje över att inte längre behöva snegla på vilka genrer som var populära för stunden. Det skulle ju ändå inte ges ut så vad spelade det för roll?
Medan fantasin spottade fram den ena galenskapen efter den andra konstaterade jag fnittrande att det blev en barnbok. Kände mig oförskämt nöjd över resultatet, men på samma gång nedstämd, skulle ingen annan få möjlighet att fnissa åt det här?
Jo, för bövelen.

Jag bröt löftet till mig själv, repade mod och gav mig ännu en gång in i refuseringskarusellen.
Och. Precis som i reklamen: Plötsligt händer det. Idus förlag tyckte texten var lika knasigt rolig som jag själv tyckte, och ville göra bok av det.
Då insåg jag: Världsfred inträffar kanske inte under min livstid, ekonomiskt oberoende blir jag förmodligen inte heller, och inte blir jag utsedd till världens sexigaste man. Men ta mig tusan om inte drömmen om att bli läst förverkligades och slog in. Tre tokroliga böcker har det minsann hunnit bli.
I slutändan handlade allt om att inte sluta skriva, att enträget fortsätta och att inte tappa glädjen i att underhålla den viktigaste personen av alla: mig själv.

Spännanade förslag!

Jag har sagt det många gånger och säger det igen: Barn är fantastiska.
Jag får så många spännande förslag från barn. Det ena mer fantasifullt än det andra.
”Kan inte Magister Tutnäsa åka till djungeln? Badhuset? Djurparken? Bli inlåst på toaletten? Få barn?”
Fantastiskt roligt är det.
Må de aldrig släppa taget om sin fantasi.

Fartgupp i skapandet!

Med vinter-OS från Sotji på i bakgrunden går skrivandet på kryckor. Rätt som det är slinker en skida, en toppluva, en korrumperad ryss och ett helrör vodka in i handlingen.
Funkar sisådär då jag försöker få ihop en barnbok.
Lite tråkigt att det inte funkar att stoppa in snö i boken. Det finns så mycket roligt som kan hända med snö. Men det passar inte in  just nu i manuset. Men lite kokain då? En skidstav som används som vapen?
Nej, sluta Johan. Det får bli en annan bok.
Tillbaka till Tutnäsa.