fantasi

Ny bok på G!

/ Johan Rockback / 2 kommentarer

När tredje boken om Magister Tutnäsa gavs ut i september 2014, kände jag mig rätt nöjd och färdig med honom. För ett tag.
Siktet ställdes istället in på en helt ny tokig figur.
Kunde väl inte vara särskilt svårt?
Pyttsan! Gonatt, Johan!

Jag skrev och jag skrev. Och ja, det blev helt okej och rätt skoj för det mesta. Tyckte jag.
Dock delade ingen mina känslor.
Idus förlag som gett ut Tutnäsa svarade med ”Lite kul men det saknas nåt. Det känns inte helt klockrent.”
Först blev jag förnärmad. Vad menas med det, va? Jag som skrivit något så himla roligt.
Men sedan sjönk det in. Förlagschefen hade rätt. I jämförelse med Magister Tutnäsa var jag långt borta.

Tutnäsa tillhör den typen av karaktärer som upplevs så självklar med sin tutande näsa.
Jag slet stora hårtussar från hjässan när jag grävde mig djupare och djupare in i fantasins labyrint. Jag förstod att jag konkurrerade med mig själv. Det måste bli minst lika bra som Tutnäsa om det ska bli en bok av det.

Till slut, efter mycket svett och tårar när jag nästan gett upp, fick jag den enklaste idén i historien. Så enkel att det inte var klokt. Den skulle bara skrivas ner.
Idus förlag gjorde tummen upp och jag en glädjevolt.
Nu sitter jag och redigerar texten medan övergrymma illustratören Johanna Arpiainen levandegör tokigheterna.
I början av 2016 släpps den nya kapitelboken för vinden.
Håll utkik!

Var får du allt ifrån?

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

Så låter den vanligaste frågan jag får.
I sanningens namn vet jag inte riktigt. Det bara finns där. Från ingenstans uppenbarar sig idéer och uppslag, det ena mer finurligt än det andra.
Ja, nu krävs det naturligtvis väldigt mycket tankeverksamhet för att locka fram alla dessa upptåg. Ibland tänker jag faktiskt så mycket att jag får huvudvärk. Jo, det är sant, jag blir fysiskt sjuk efter ett intensivt skrivpass. Tack och lov går det över rätt snabbt. Bara jag får lite lugn runt mig och något gott att dricka.
Så det är faktiskt inte alls konstigt att jag påpekar för mina barn att jag inte får bli störd.
För jag tänker.
Det har de dessvärre lite svårt att förstå. Framförallt när det finns så mycket annat att göra i min närhet. Som att spela keyboard på högsta volym eller skråla i en burkig mikrofon.
Eller bara springa fram och tillbaka med dockvagn och imitera motorljud. Det högsta man kan.
”Tyst, pappa tänker”, ryter jag då så argt att blodådrorna exploderar.
”Men låt barnen leka”, säger min bättre hälft och sätter in nya batterier i en helvetesleksak. ”Var inte så tråkig.”
Då går jag ut i förrådet. Och tänker lite mer.

Vem minns inte hur det var…

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

…när hjärtat gick sönder i tonåren? När skärvor låg utspridda och det inte tycktes finnas en endaste droppe lim i hela världen.
Så tröstlöst, så uppgivet och så vansinnigt förnedrande att inte vara önskad.
Samma eländiga känsla vällde fram varje gång en refusering landade i brevlådan. Ännu en gång fick jag höra ”Det är inte dig det är fel på, det är bara det att jag söker något annat just nu.”

Med självförtroendet på botten slutade jag skriva och spelade istället lägereldssånger på gitarr. Lät mer si än så. Men det ska erkännas, med rätt bränsle innanför västen kan fortfarande R.E.M:s Everybody hurts nästan kännas igen. Men bara nästan.
Efter ett tag insåg jag att det var en dum idé det där med att sluta skriva. Det hade uppstått ett tomrum.
Visst, det var roligt att leka stukad rockstjärna, men det gav inte den där sköna känslan som kittlar när fantasin spritter och allt är möjligt med tutande näsor och geggamojabad.

Så jag började skriva igen. Men nu utan en tanke på att någon annan skulle läsa texten. Jag skrev för min egen skull, och tänk, det var oförskämt roligt. Kände ren, ohämmad glädje över att inte längre behöva snegla på vilka genrer som var populära för stunden. Det skulle ju ändå inte ges ut så vad spelade det för roll?
Medan fantasin spottade fram den ena galenskapen efter den andra konstaterade jag fnittrande att det blev en barnbok. Kände mig oförskämt nöjd över resultatet, men på samma gång nedstämd, skulle ingen annan få möjlighet att fnissa åt det här?
Jo, för bövelen.

Jag bröt löftet till mig själv, repade mod och gav mig ännu en gång in i refuseringskarusellen.
Och. Precis som i reklamen: Plötsligt händer det. Idus förlag tyckte texten var lika knasigt rolig som jag själv tyckte, och ville göra bok av det.
Då insåg jag: Världsfred inträffar kanske inte under min livstid, ekonomiskt oberoende blir jag förmodligen inte heller, och inte blir jag utsedd till världens sexigaste man. Men ta mig tusan om inte drömmen om att bli läst förverkligades och slog in. Tre tokroliga böcker har det minsann hunnit bli.
I slutändan handlade allt om att inte sluta skriva, att enträget fortsätta och att inte tappa glädjen i att underhålla den viktigaste personen av alla: mig själv.

Fantasijakt

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

Psst! Du där, kom hit. Ja, du, fantasin som studsar runt utan kontroll. Kom ner från gardinstången. Häng inte där och dingla. Seså, hoppa in i huvudet på mig så du kan landa i texten jag skriver. Jag behöver dig.
Vad kan jag locka med? En kanelbulle? En liten single malt? Eller behöver du ligga i ett varmt bad och mysa till en bra låt? Springsteens ”Point blank” passar kanske bra. Var inte blyg, känn dig som hemma.
Va? Vad gör du? En kullerbytta? In i örat på mig? Hi! Hi! Ho! Ho! det kittlas.
Vad säger du, fantasin? Ska det komma en SÅN in i handlingen? Och göra SÅ?
Låter helt uppåt väggarna. Men säger du det så blir det så.
Vem är jag att gå emot din fantasi?