Öppnar inkorgen. Får se omslaget till nya boken för första gången. Det är, i brist på andra ord, magiskt.
Knasigheterna som guppat runt i mitt tokiga inre börjar nu få liv. På riktigt. Det kommer banne mig bli en bok av det här. Thank god för begåvad illustratör som står ut med snurrig författarstolle.
Mer info kommer i en framtid nära dig.
Uncategorized
Två skilda vägar – flams eller allvar
När jag blickar upp från manuset och tittar på omvärlden fylls jag med förfäran. Hur kunde det bli så här? Så mycket hat från alla håll. De sociala medierna översvämmas av ilska och avsky. Mot allt och inget.
Gör mig trött och uppgiven.
Kanske borde jag skriva något vettigt istället, något smart, något pedagogiskt som fungerar som en väckarklocka. Jag sitter ju ändå på möjligheten att påverka där jag kan säga min mening till de som växer upp idag och ska styra världen i framtiden.
Äsch!
Vad är det jag sitter och säger? Sicka dumheter.
Det som behövs mer än någonsin just nu, just idag, är humor. Om barnen fylls med skratt och fniss kanske de inte kommer hata lika mycket imorgon som vuxna gör idag?
Så tillbaka till manuset och flams, trams och nonsens.
Det är vägen jag väljer att färdas på. Hundra procent roligare än den andra.
Grubblerier om åsikter och sånt!
Alla kan inte gilla samma saker. Som mina böcker till exempel. En del fnissar, andra rynkar på näsan åt dem. Det är helt ok med mig. Vi skrattar helt enkelt åt olika saker. Inget konstigt med det.
Jag nåddes dock av kritik nyligen som fick mig att börja grubbla om sånt som är självklart för mig själv.
Eller, kritik och kritik, en åsikt.
Så här låter delar av den:
”Tycker dina böcker är kul att läsa för barnen men finner det sorgligt att även du känner dig nödsagad att vurma för flyktingarna.”
Det mannen tycker är jobbigt att läsa är följande citat av Magister Tutnäsa från boken Rena rama cirkusen:
”Vi pratar olika, ser olika ut. Det finns näsor som tutar och näsor som snorar. Men vi är lika mycket värda ändå.”
I detta läser han in att jag vurmar för flyktingar vilket tydligen går helt emot hans värderingar. Suck, tar mig för pannan.
Låt mig klargöra en sak:
I mina böcker försöker jag så gott det går hålla politik utanför.
Det jag stoppar in, som dessvärre går under politik nu för tiden, är värdegrundsfrågor. Allas lika värde.
Det har inte ett dugg att göra med vad människor har för ursprung. Syrier, norrmän eller marsianer. Tjocka, smala eller fyrkantiga. Couldn’t care less.
Det jag bryr mig om är människan bakom. Det finns nämligen idioter precis överallt. Till och med i lilla småländska orten Skruv finns där säkert minst en idiot. (Inget illa menat, Skruv)
För mig är människor som musik. Det finns bra och dåliga låtar, ingen genre är helt genomrutten. Till och med improvisationsjazz kan bjuda på guldkorn och det trots att det verkligen inte är min kopp te.
För att förtydliga så händer det att även jag emellanåt blir till ett musikaliskt oväsen med skrik och skrän, en jubelidiot och praktarsle faktiskt, och jag är född i Skövde. (Inget illa menat, skövde)
Fast för det mesta är jag nog som en skön, harmlös bluestolva. Hoppas jag. Men det är å andra sidan skrän för vissa…
Jodå, visst blir det mer tutande!
Att jag släpper en ny bok i början av 2016 som inte handlar om Magister Tutnäsa har fått en del människor (tror jag att det är, kan vara hundvalpar också) att reagera. ”Blir det inget mer om Tutnäsa? Var Rena rama cirkusen den sista boken? Har du slut på fantasi?”
Jag kan lugna alla att både magistern och hans näsa kommer dyka upp med tiden. Det dröjer bara lite längre.
Vad gäller min fantasi så fortsätter den välla över mig som en lavin.
Återstår bara att se om andra uppskattar det som poppar fram.
I väntan på magistern gör som sagt en ny bekantskap snart entré.
Det kommer nog bli lite tokigt och knasigt det med. Så håll utkik!
Ny bok på G!
När tredje boken om Magister Tutnäsa gavs ut i september 2014, kände jag mig rätt nöjd och färdig med honom. För ett tag.
Siktet ställdes istället in på en helt ny tokig figur.
Kunde väl inte vara särskilt svårt?
Pyttsan! Gonatt, Johan!
Jag skrev och jag skrev. Och ja, det blev helt okej och rätt skoj för det mesta. Tyckte jag.
Dock delade ingen mina känslor.
Idus förlag som gett ut Tutnäsa svarade med ”Lite kul men det saknas nåt. Det känns inte helt klockrent.”
Först blev jag förnärmad. Vad menas med det, va? Jag som skrivit något så himla roligt.
Men sedan sjönk det in. Förlagschefen hade rätt. I jämförelse med Magister Tutnäsa var jag långt borta.
Tutnäsa tillhör den typen av karaktärer som upplevs så självklar med sin tutande näsa.
Jag slet stora hårtussar från hjässan när jag grävde mig djupare och djupare in i fantasins labyrint. Jag förstod att jag konkurrerade med mig själv. Det måste bli minst lika bra som Tutnäsa om det ska bli en bok av det.
Till slut, efter mycket svett och tårar när jag nästan gett upp, fick jag den enklaste idén i historien. Så enkel att det inte var klokt. Den skulle bara skrivas ner.
Idus förlag gjorde tummen upp och jag en glädjevolt.
Nu sitter jag och redigerar texten medan övergrymma illustratören Johanna Arpiainen levandegör tokigheterna.
I början av 2016 släpps den nya kapitelboken för vinden.
Håll utkik!
Reflektionssvammel!
Vi människor är bra lustiga. Sällan är vi nöjda med det vi har och den plats vi befinner oss på.
Vi vill oftast vidare mot nya höjder och glömmer bort att det är rätt bra här och nu. I stunden.
Kaffet är för det mesta lite för varmt eller för svalt. Sällan lika gott som det vi ska dricka nästa gång.
Som hyfsat okänd författare infinner sig känslan av att trampa vatten.
Ska det inte vara mer än så här? Varför kommer jag ingenstans? Varför diskuterar inte Babel mina böcker? Och varför i hela friden har inte SVT hört av sig med önskemål om att göra julkalender av Magister Tutnäsa?
Det är då det är dags att stanna upp och reflektera:
För lite mer än två år sedan hade jag inte gett ut en enda bok.
Nu finns tre barnböcker utspridda på landets bibliotek och en del boklådor.
Jag har fått brev från barn som skriver att de aldrig skrattat så mycket som när Tutnäsas näsa hakade upp sig.
Jag har bjudits in till skolor för att prata om skrivande och läsande. Jag var till och med inbjuden till årets bokmässa av statens kulturråd för att prata om högläsning. Svindlande, minst sagt.
Men bäst av allt är alla fantastiska människor jag lärt känna under dessa två år. Helt underbart briljanta konstnärer som kan trolla med ord, ritstift och kunnande.
Det är mötet med människor som för oss alla vidare, som utvecklar oss.
Så dröm gärna om morgondagen men glöm aldrig att vi lever just här, just nu.
Njut av kaffet medan det finns kvar i koppen.
Det försöker i alla fall jag bli bättre på.
Time for Bokmässan!
Än har inte Babel bjudit in mig. Men lite får jag i alla fall babbla på Bokmässan, om det som står mig så nära: Högläsning.
På Kulturrådets ”Ung scen”.
Hedrande och roligt värre.
Får försöka tänka ut något smart att säga. Hur nu det ska gå till.
Det är ju jag, liksom. Hm, djupa veck i pannan.
http://www.bokmassan.se/sv/program/arets-program/?eventid=11671
Det ringde på dörren…
…och när jag öppnade stod Stefan Löfven där. Han nickade tyst, trängde sig förbi och klev in i vardagsrummet där han försökte krypa in under soffan. ”Mheeffemehh”, stönade han. ”Det är trångt.”
”Ja, soffan är lite låg”, ursäktade jag.
”Mmaehfn … fast inget är omöjligt förstår du, allt går bara man kavlar upp ärmarna. DET MÅSTE GÅ, annars hittar dom mig.”
”Vem?”
”Pöbeln”, svarade han och fortsatte försöka pressa in huvudet under soffan.
”Men statsministern, det går nog inte för det är bara en decimeter från golvet.”
Då drog han ut nästippen och vände sig mot mig. ”De e bara käbbel och käbbel hela tiden. Vart jag än går är det käbbel. Hemma är det käbbel, i Agenda är det käbbel, hos tandläkaren är det käbbel och här hos dig är det hur mycket käbbel som helst. Du tror det är lätt att vara statsminister va?”
”Asså, njao … det har jag inte sagt…”
”Du vet inte hur det är att styra ett helt land när alla invånare tycker nåt annat. Ingen vet hur det är.” Han bet sig i underläppen och skrynklade på hela ansiktet. ”Jag vill också kunna åka till Busfabriken utan att alla barnen försöker dränka mig i bollhavet.”
Vem vill inte det? tänkte jag och klappade honom på axeln. Det var allt lite synd om honom. ”Vet du vad, du kan gömma dig i pannrummet, bredvid Erik Hamrén.”
Det fick honom att le det bredaste leendet och det riktigt syntes hur ett ton metall föll från hans axlar.
Sedan ringde det igen. Fast nu var det mobilens väckningssignal och jag rycktes bort från drömmen, in i verkligheten. Sömndrucken steg jag upp och sneglade mot pannrummet.
Lockad att öppna men lät dörren förbli stängd. Kaffet kallade.
I en annan snurrig dröm träffade jag Piraten.
Läs om det genom att KLICKA PÅ DEN HÄR LÄNKEN!
En lycklig slant för magistern!
Nä, dra på trissor!
I Lyckoslantens lektionstips för skolbarn används självaste Magister Tutnäsa.
Lärorikt så till och med magistern tar sig för pannan.
Länk finns här: https://www.swedbank.se/idc/groups/public/@i/@sc/@all/@gs/documents/productinformation/cid_1648087.pdf
Jag – världens sämsta PR-nisse!
Att skriva en bok är en sak, att få den utgiven en helt annan.
Sedan att lyckas med konststycket att uppmärksamma omvärlden om att den ens existerar, är så fjärran min fattningsförmåga att jag får utslag med klåda bara genom att tänka tanken.
Om författaren inte är så känd att hen inte endast kan sälja böcker, utan även myggmedel genom att ha sitt namn på förpackningen, krävs det blod, svett och tårar för att nå ut i mediebruset.
En författare ska synas och finnas överallt, knacka dörr och sälja in sig hos bokhandlarna. Att ha vassa armbågar och stål i blicken är nästan viktigare än att ha fantasi och kunna sätta den på pränt.
Det händer att jag går in i en bokhandel med självförtroende för en hel armada. Har de inte varit smarta nog att ta in mina böcker i sitt sortiment ska jag minsann informera dem om alla fniss de missat. Dock rinner självkänslan av mig lika lätt som färgen på ett nymålat hus en regnig dag. Mina franska nerver får mig att svettas ymnigt och flacka med blicken så okontrollerat att det brukar sluta med att väktare får tillkallas på grund av ”misstänkt snattare”.
Sedan ska det bloggas, twittras och instagrammas.
Måste synas, måste höras, måste finnas.
Och det gör jag. Ibland så mycket att mina barn ber mig gå ut ur rummet då jag stör barnprogrammen.
Och visst tusan bloggar jag … varannan månad! Dessvärre mest obegripligt svammel.
Och twitterkonto har jag också. Men jag vet inte om det är aktivt längre då jag inte varit inloggad där sedan Mikael Lustig glömde bort var stolpen fanns i en landskamp för väldigt, väldigt länge sedan.
Men Instagram då? Jo, där är jag lite mer aktiv. Fast det är nog mest en myt det där att det skulle ha stark genomslagskraft. För trots att jag lagt upp flera bilder på regn, leksaker och manushögar, inte tusan har Pixar eller Dreamworks ringt och bönat och bett om att få göra film av Magister Tutnäsa.
Inte ens Felix Herngren har hört av sig med önskan om att regissera Robert Gustafsson i rollen som magistern.
Otroligt men sant!
Nåja, när allt kommer omkring, och om jag ska skarva pyttelite med sanningen, spelar det ingen större roll. Inte så länge jag kan underhålla mig själv med nya berättelser som får mig att låta ”Hi Hi, Ho Ho, Ha Ha, He He!” vid tangentbordet.
Johan Rockbäck 