…och när jag öppnade stod Stefan Löfven där. Han nickade tyst, trängde sig förbi och klev in i vardagsrummet där han försökte krypa in under soffan. ”Mheeffemehh”, stönade han. ”Det är trångt.”
”Ja, soffan är lite låg”, ursäktade jag.
”Mmaehfn … fast inget är omöjligt förstår du, allt går bara man kavlar upp ärmarna. DET MÅSTE GÅ, annars hittar dom mig.”
”Vem?”
”Pöbeln”, svarade han och fortsatte försöka pressa in huvudet under soffan.
”Men statsministern, det går nog inte för det är bara en decimeter från golvet.”
Då drog han ut nästippen och vände sig mot mig. ”De e bara käbbel och käbbel hela tiden. Vart jag än går är det käbbel. Hemma är det käbbel, i Agenda är det käbbel, hos tandläkaren är det käbbel och här hos dig är det hur mycket käbbel som helst. Du tror det är lätt att vara statsminister va?”
”Asså, njao … det har jag inte sagt…”
”Du vet inte hur det är att styra ett helt land när alla invånare tycker nåt annat. Ingen vet hur det är.” Han bet sig i underläppen och skrynklade på hela ansiktet. ”Jag vill också kunna åka till Busfabriken utan att alla barnen försöker dränka mig i bollhavet.”
Vem vill inte det? tänkte jag och klappade honom på axeln. Det var allt lite synd om honom. ”Vet du vad, du kan gömma dig i pannrummet, bredvid Erik Hamrén.”
Det fick honom att le det bredaste leendet och det riktigt syntes hur ett ton metall föll från hans axlar.
Sedan ringde det igen. Fast nu var det mobilens väckningssignal och jag rycktes bort från drömmen, in i verkligheten. Sömndrucken steg jag upp och sneglade mot pannrummet.
Lockad att öppna men lät dörren förbli stängd. Kaffet kallade.

I en annan snurrig dröm träffade jag Piraten.
Läs om det genom att KLICKA PÅ DEN HÄR LÄNKEN!