Alla kan inte gilla samma saker. Som mina böcker till exempel. En del fnissar, andra rynkar på näsan åt dem. Det är helt ok med mig. Vi skrattar helt enkelt åt olika saker. Inget konstigt med det.
Jag nåddes dock av kritik nyligen som fick mig att börja grubbla om sånt som är självklart för mig själv.
Eller, kritik och kritik, en åsikt.
Så här låter delar av den:

”Tycker dina böcker är kul att läsa för barnen men finner det sorgligt att även du känner dig nödsagad att vurma för flyktingarna.”

Det mannen tycker är jobbigt att läsa är följande citat av Magister Tutnäsa från boken Rena rama cirkusen:
”Vi pratar olika, ser olika ut. Det finns näsor som tutar och näsor som snorar. Men vi är lika mycket värda ändå.”

I detta läser han in att jag vurmar för flyktingar vilket tydligen går helt emot hans värderingar. Suck, tar mig för pannan.

Låt mig klargöra en sak:
I mina böcker försöker jag så gott det går hålla politik utanför.
Det jag stoppar in, som dessvärre går under politik nu för tiden, är värdegrundsfrågor. Allas lika värde.
Det har inte ett dugg att göra med vad människor har för ursprung. Syrier, norrmän eller marsianer. Tjocka, smala eller fyrkantiga. Couldn’t care less.
Det jag bryr mig om är människan bakom. Det finns nämligen idioter precis överallt. Till och med i lilla småländska orten Skruv finns där säkert minst en idiot. (Inget illa menat, Skruv)
För mig är människor som musik. Det finns bra och dåliga låtar, ingen genre är helt genomrutten. Till och med improvisationsjazz kan bjuda på guldkorn och det trots att det verkligen inte är min kopp te.

För att förtydliga så händer det att även jag emellanåt blir till ett musikaliskt oväsen med skrik och skrän, en jubelidiot och praktarsle faktiskt, och jag är född i Skövde. (Inget illa menat, skövde)
Fast för det mesta är jag nog som en skön, harmlös bluestolva. Hoppas jag. Men det är å andra sidan skrän för vissa…