Jag kryper in i min bubbla. Bokstäverna dansar fram över skärmen och blir till nya galenskaper med Magister Tutnäsa. Jag småfnissar, känner mig nästan lite begåvad.
”Pappa, min surfplatta har hängt sig”, säger 10-åringen över axeln på mig.
”Nej, jag kan inte göra hänga-gubbe nu”, svarar jag irriterat.
”Men PAPPA!”
Jag pillar lite på plattan och muttrar att han får bygga lego istället.

Fokus igen. Jag läser de senaste meningarna en gång till. Justja, DET skulle hända i berättelsen.
I samma stund som jag skriver ordet gräsmatta störs jag igen. Den här gången är det 8-åringens tur. ”Pappa, var är min vattenflaska?”
”Din vattenflaska?” svarar jag utan att ta blicken från texten.
”Ja, den jag ska ha till friidrotten?”
”Den är väl där du har lagt den”, nästan fräser jag. Komma här och störa mig med världsliga ting. Jag är faktiskt en författare som skapar och har mig.
”Pappa, jag hittade vattenflaskan”, ropar dottern snart. ”Den låg i DIN ryggsäck. Varför gjorde den det?”
”Mummel…vill du ha ett mariekex?”
Det ville hon.

Tillbaka till texten.
Okej, vad var det nu med gräsmattan? Vad skulle hända? Hmm….jo, ja, NU kom jag ihåg hur jag tänkte. Super.
”Dabaadaaabaaabaaadaaabaaa”, säger 11-månadersbebisen och bankar med ett duploflygplan mot vitrinskåpet.
”Pappa, lillan slår sönder saker”, säger sonen.
”Och hon luktar bajs”, upplyser dottern.
Var är barnens mamma? undrar jag i mitt inte så stilla sinne.
I duschen visar det sig, och hon har säkert varit där minst en hel minut. Vad gör hon där inne egentligen? Uppfinner ett nytt grundämne?
Det är sannerligen inte lätt att vara författare.