När en bok blir till lever jag med texten så mycket att den nästan blir en del av mig själv. Jag tänker på ord och meningar dygnet runt och letar knasigheter i fantasins alla miljoner skrymslen och vrår. Jag gör det när jag äter frukost, borstar tänderna, matar fiskarna, knyter skorna, tankar bilen, tittar på tv, sover, ja, till och med i sömnen verkar faktiskt hjärnan söka efter nya upptåg. Dock är det sällan den hittar guldkorn i drömmarnas land. Men det har hänt att en och annan rolighet har tagit sig förbi snarkningarna. Så visst händer det.

När det slutligen blir till en färdig bok, som t.ex Fummel&drummelrekordet förra året, går jag vidare mot nya äventyr. Då glömmer jag nästan bort detta kära bokbarn. Den lever vidare på egen hand.
När det sedan har gått ett tag kan jag stanna upp och undra hur den mår. Läser någon den? Lockar den till skratt? Mår den bra?
Ibland får jag svar. Från oväntat håll. Som häromdagen, då det pratades om Rekordfarfar i Radio Halland.
Jag blev stolt och rörd på samma gång. Är det min bok hon pratar så fint om? tänkte jag generat.
Ulrika Larsson säger så snälla ord att jag blir alldeles vimmelkantig. ”Det är en bok som får läsaren att fnissa så det kittlar i magen”, säger hon.
Innerligt skön känsla. Boken verkar minsann må bra på egna ben 🙂

Gå gärna in på länken och lyssna:
Ulrika Larsson tipsar om Fummel & drummelrekordet