Fick för mig att åka buss.
När jag gick ombord såg jag hur alla satt försjunkna i smarttelefoner.
”Hemskt så beroende vi är av mobilerna”, är ett vanligt mantra vi klämmer ur oss samtidigt som vi uppdaterar fnitter och allt vad det nu heter.
Det är ju sant. Men. Kan vi inte styra över det själva?
Jo, minsann. Jag bestämde mig för att inte ta upp min mobil på hela bussresan, som enligt tidtabellen skulle ta 25 minuter.
Kan väl inte vara så svårt?

Bussen rullade iväg och jag kände mig nyttig och duktig på samma gång.
Tittade ut genom fönstret. Ganska tråkigt, mest mörker.
Lät blicken istället svepa över till en ungdom med rosa hörlurar( ja, så gammal är jag att jag benämner en del som ungdom) Han verkade pilla med spellistor i Spotify. Inget roligt att titta på.
Snett bakom satt en kvinna med blonderad hårman som av sitt konstanta fnissande att döma fick roliga uppdateringar. Inte heller särskilt kul, för mig alltså.

Någonstans hördes en yngling använda telefonen som just en telefon. ”Nä, asså ja ba tog en snabb och gick…Va? Jaaa, just så…nä, henne såg ja inte men va snygg hon va sist asså. Shit, man! Hade inte bangat asså…”
Försökte att inte tjuvlyssna men det var inte helt lätt.
Lutade mig framåt, upptäckte att det gick att läsa en tjejs sms-konversation:
Vilken tid passar? 18 el 21
21 🙂
😉 fixar
♥♥♥
Då insåg jag att ungdomen med de rosa hörlurarna stirrade på mig. Vad gör du, gubbe? sa hans blick.
Jag log ursäktande, tittade upp i taket och pillade fram mobilen. Vid åsynen av den spärrade jag förvånat upp ögonen och anlade ett ansiktsuttryck som tycktes säga: A-ha, DÄÄÄR var den.