Jag älskar humor. Det är som syre för mig.
Anledningen är rätt enkel. Humor får mig att skratta och är ta mig tusan avsevärt mycket roligare än att gråta. Därför envisas jag med att försöka få mig att skratta, och i förlängningen även andra. En ekvation som ibland går ihop.
Vissa dagar missar jag målet, andra dagar sitter det som en perfekt slagen frispark i krysset. Som livet i övrigt.

Trots att jag vet att humor är en smaksak, har jag svårt att acceptera att vi skrattar åt olika saker. Varför tycker inte alla om mina skämt?
Men å andra sidan när jag tänker några varv, jag skrattar inte åt allt. T.ex drar jag väldigt sällan på munnen åt hemmavideoklipp på barn eller djur som ramlar, eller åt dolda kameran när någon görs till åtlöje. Inte särskilt roligt, tycker jag.
Men det finns de som gillar sånt. Och det är helt ok. Det får de tycka.

Vissa föredrar tänkvärd och intelligent samhällskritisk satir, medan andra ramlar omkull av skratt när någon pruttar vid fel tillfälle.
En del gillar flams och trams. En del inte så mycket.
T.ex så skrevs det för ett tag sedan så här om Fummel & drummelrekordet (som kan uppfattas lite flamsig&tramsig):

”Det här är böcker som barnen själv väljer men vuxna sällan skulle ge bort.”

Ja, och så är det ju när det riktas till barn. Det är liksom de som ska gilla det jag skriver. I alla fall till att börja med. Sedan är det en bonus om även vuxna kan fnissa loss.
Som på bloggen Autumnleaf.se. där de hittar skrattet tillsammans och skriver så här fint om Drummelrekordet:

”Underbar bok! Så rolig! Julia skrattade så högt och gott emellanåt att jag tvingades stanna upp i texten och bara skratta tillsammans med henne. En toppenbok! Läs den!!”

Ord som värmer en författaruslings hjärta även den kallaste dagen på året.

Förresten, för den som alltid undrat så kan jag för övrigt avslöja att Alfred E. Neuman är min drömgäst vid middagsbordet.

Läs mer humortanker i Lite om att skriva humor