författare

Vad krävs för att skriva en bok?

/ Johan Rockback / Lämna en kommentar

…är en vanlig fråga jag får.
Jag brukar alltid ge samma tråkiga svar: Tid, förbannat mycket tid är vad som krävs.
Det kan få en del människor att tvivla. För vem har tid att skriva med alla måsten och krav?
Än värre när författare klämmer ur sig böcker i samma takt som pengar avdunstar från bankkontot efter löning.

”Sedan är det faktiskt orättvist, storfräsarförfattarna har sååå mycket mer tid än oss andra”
Tja, så kan det upplevas. Men vi har faktiskt alla precis lika mycket tid. Både du, jag och Leif GW Persson har tjugofyra timmar på dygnet, inte en sekund mer eller mindre.
Skillnaden är att han TAR sig tid.

Men vi som måste jobba med ”vanliga” jobb? frågar du irriterat.Vi som hämtar barn på förskolan och skjutsar till dans och innebandy, vi har uppenbart mycket mindre tid än både Camilla Läckberg och Fredrik Backman.
Nja, tror du verkligen att de sitter och skriver hela dagarna? Nope!
Backman fikar och ser på amerikansk fotboll, och Läckberg lägger familjepussel. Möjligtvis har de lyxen att kunna skriva på kontorstid.
Men det är också allt. Tid finns för oss alla. Fast på andra tider.
Det gäller att prioritera. Titta på Netflix eller skriva? Valet är fritt 😉

När allt kommer omkring är skrivandet ett riktigt hundjobb.


Författarskap – ett hantverk likt allt annat

/ Johan Rockback / 2 kommentarer

I ett annat universum:
Ring! Pling! Ding!
”Författarcentralen.”
”Åh, hej, äntligen en skribent som svarar. Jag heter Handfallen och har ett litteraturproblem.”
”Mm, vad då för problem?”
”Jo, vår son kommer inte till ro på kvällarna. Vi vill få honom att läsa något. Eller läsa något för honom, men vi vet inte vad.”
”Mm… hur gammal är han?”
”Åtta.”
Lång paus följt av en tung utandning. ”Pojke…åtta år…mm jag ber en av mina författare ringa upp dig.”
”Åh, tusen tack!”

Nästa dag:
Ring! Pling! Ding!
”Författarcentralen.”
”Ja hej, Handfallen här igen, jag ringde igår om ett litteraturproblem. Ni skulle be en författare ringa upp mig. Men det gjorde han inte.”
”Igår säger du? Eeeehh … vi har mycket att göra för tillfället. Många som ringer och vill ha hjälp med att minska barnens skärmtid.”
”Jo, det förstår jag.”
”Vad gällde det?”
”En uttråkad åttaårig pojke som påverkar hela familjen. Vi börjar bli smått tokiga.”
Lång paus följt av en blytung utandning. ”Pojke…åtta år…och ni börjar känna av galenskapen?…. Jag säger till en av mina författare att svänga förbi under dagen.”
”Åh, kan han det? Så glad jag blir. Tack snälla, jag håller mig hemma hela dagen och väntar vid dörren likt en hundvalp.”

En vecka senare i personalrummet:
”Fick ni tag på en hantverkare?
”Ja, till sist löste sig allt väldigt bra. Författaren kom inte på avtalad dag eller tid, men det kvittade. Så fort han klev in i hallen med sin kompetens var det som om ett lugn spred sig i hemmet. Han väckte läsintresset hos åttaåringen och lämnade en hel bokserie med mysterier och humor.”
”Det låter ju fantastiskt.”
”Det var det. Faktiskt så ska jag ringa dem igen. Min fru behöver lite feel-good.”
”Har de deckarförfattare också?”
”Ja, jag tror det. Du kan få numret av mig. Fast om du har bråttom och vill ha mord och hemskheter omgående så ska du nog ringa någon annan firma. Men visst, de är noggranna och grundliga.”
”Tack för tipset … Men jag tror jag börjar med att fråga min bror som bor granne med en författare. Hen kan nog skriva ihop något spännande till kompispris…”
Ring! Pling! Ding!

Bildresultat för writer

Hantverkare at work – Kunde varit jag, minus pipan.

Drömförfattaren!

/ Johan Rockback / 1 kommentar

Om jag befunnit mig i skånska Kivik hade det förmodligen känts lite mer naturligt. Men nu var platsen en sandstrand på Sardinien och anledningen till min förvåning satt i en vit plaststol under ett stort parasoll.
”Se inte så förvånad ut”, sa den åldrade mannen åt mig. ”Har du aldrig sett en man dricka öl förut?”
Som för att befästa att öldrickning var just vad han sysselsatte sig med drog han i sig tre ljudliga klunkar. Efteråt slickade han bort skummet runt munnen och tittade stadigt på mig. ”Jaha, och vad vill ett yngel som du?”
”Eh, jag?”
”Vem skulle jag annars mena?”
Jag kliade mig i pannan och tittade på honom. Han såg ungefär ut så som jag föreställt mig honom från bild. Fåror i ansiktet, skarp blick och den karakteristiska baskern på huvudet. Men det stämde ändå inte. Mannen framför mig dog ju 1972. Likväl satt han där livs levande och slurpade i sig en kall öl på Sardinien.
”Är inte du död?” undrade jag.
”Död?” utbrast han så vågskvalpet tystnade. ”Jag kommer aldrig dö. Känner du inte till Bombi Bitt?”
”Jo, visst gör jag det.”
”Där ser du, jag kommer leva för alltid. Jag är odödlig.”
Innan jag hann säga något mer började han sjunga:
”Flaskan är rund, den rullar så lätt.
Lägg den ej från dej, ta dej en skvätt.
Muntra ditt sinne, fukta din hals.
Svinga buteljen som flicka i vals.
Brännevin är eld, brännevin är is.
Helvete, dvala och paradis.”
”Det är hämtat från Bombi Bitt, fiskafänget”, förklarade han stolt.
”Tycker du att Bombi Bitt är ditt bästa verk?”
”Bästa och bästa, det går an om vi säger som så. Men jag måste säga att när jag tänker så här i efterhand är jag väldigt nöjd med novellen Augusta kommer till klarhet.”
”Den har jag nog inte läst.”
”Hrmpfh, känner du inte till Augusta? Inte läst novellsamlingen Vänner emellan? Nä, då vill jag för bövelen inte prata mer med dig. Då kan du gå.”
Ilsket och ivrigt svepte han både ölen och en sup som nu uppenbarat sig.
Själv avlägsnade jag mig och vaknade upp i min säng. Med ett lästips av självaste Fritiof Nilsson Piraten: Vänner emellan.