Så låter den vanligaste frågan jag får.
I sanningens namn vet jag inte riktigt. Det bara finns där. Från ingenstans uppenbarar sig idéer och uppslag, det ena mer finurligt än det andra.
Ja, nu krävs det naturligtvis väldigt mycket tankeverksamhet för att locka fram alla dessa upptåg. Ibland tänker jag faktiskt så mycket att jag får huvudvärk. Jo, det är sant, jag blir fysiskt sjuk efter ett intensivt skrivpass. Tack och lov går det över rätt snabbt. Bara jag får lite lugn runt mig och något gott att dricka.
Så det är faktiskt inte alls konstigt att jag påpekar för mina barn att jag inte får bli störd.
För jag tänker.
Det har de dessvärre lite svårt att förstå. Framförallt när det finns så mycket annat att göra i min närhet. Som att spela keyboard på högsta volym eller skråla i en burkig mikrofon.
Eller bara springa fram och tillbaka med dockvagn och imitera motorljud. Det högsta man kan.
”Tyst, pappa tänker”, ryter jag då så argt att blodådrorna exploderar.
”Men låt barnen leka”, säger min bättre hälft och sätter in nya batterier i en helvetesleksak. ”Var inte så tråkig.”
Då går jag ut i förrådet. Och tänker lite mer.
familjen
Skrivro!
Jag kryper in i min bubbla. Bokstäverna dansar fram över skärmen och blir till nya galenskaper med Magister Tutnäsa. Jag småfnissar, känner mig nästan lite begåvad.
”Pappa, min surfplatta har hängt sig”, säger 10-åringen över axeln på mig.
”Nej, jag kan inte göra hänga-gubbe nu”, svarar jag irriterat.
”Men PAPPA!”
Jag pillar lite på plattan och muttrar att han får bygga lego istället.
Fokus igen. Jag läser de senaste meningarna en gång till. Justja, DET skulle hända i berättelsen.
I samma stund som jag skriver ordet gräsmatta störs jag igen. Den här gången är det 8-åringens tur. ”Pappa, var är min vattenflaska?”
”Din vattenflaska?” svarar jag utan att ta blicken från texten.
”Ja, den jag ska ha till friidrotten?”
”Den är väl där du har lagt den”, nästan fräser jag. Komma här och störa mig med världsliga ting. Jag är faktiskt en författare som skapar och har mig.
”Pappa, jag hittade vattenflaskan”, ropar dottern snart. ”Den låg i DIN ryggsäck. Varför gjorde den det?”
”Mummel…vill du ha ett mariekex?”
Det ville hon.
Tillbaka till texten.
Okej, vad var det nu med gräsmattan? Vad skulle hända? Hmm….jo, ja, NU kom jag ihåg hur jag tänkte. Super.
”Dabaadaaabaaabaaadaaabaaa”, säger 11-månadersbebisen och bankar med ett duploflygplan mot vitrinskåpet.
”Pappa, lillan slår sönder saker”, säger sonen.
”Och hon luktar bajs”, upplyser dottern.
Var är barnens mamma? undrar jag i mitt inte så stilla sinne.
I duschen visar det sig, och hon har säkert varit där minst en hel minut. Vad gör hon där inne egentligen? Uppfinner ett nytt grundämne?
Det är sannerligen inte lätt att vara författare.
Johan Rockbäck 