Att skriva är det roligaste jag vet. Ögonblicket när jag kommer på någon ny knasighet som får mig att fnissa, eller till och med skratta högt för mig själv, är bland det bästa som finns. Den stunden fyller mig av oförskämt stor livsglädje. Sedan kan en tomhet infinna sig. Kommer andra att skratta åt magisterns nya upptåg? Eller är jag ensam om att se det roliga i det jag skrivit?
Det blir till en klump i magen som inte vill ge sig av. Inga mediciner i världen kan råda bot på det. Det enda alternativet är att gilla läget och stå ut, och tro på det jag gör.

Men så plötsligt en dag.
Jag hämtar posten som inte helt överraskande består av ett gäng räkningar.
Men mitt i bunten finns också ett lite mindre kuvert. Det är handskrivet.
Jag sprätter upp brevet, sätter mig ner och börjar läsa.
Innehållet får mig att andas igen. En stor tyngd släpper från axlarna.
Lättnaden är stor.
Brevet är från en 9-årig flicka som heter Olivia (klicka på bilderna så blir de större):

Vad säger man?
Helt otroligt. Större belöning behövs inte.
Från djupet av mitt hjärta:
Tack Olivia, för dina snälla ord och för inspirationen du ger mig att skriva mer.

Fotnot:
Jag har saxat i brevet eftersom det finns en spoiler. och det är ju synd att avslöja slutet på boken 😉