Hur rolig och underbar Bokmässan än är, så är det också en brutal påminnelse om vem jag är i författarvärlden. Litenheten kommer som ett hammarslag och tar andan ur mig.
I den här massan av ikoner blir jag Nobody för en stund, vilket inte är bra för egot som lever i tron att jag är störts, bäst och vackrast. Men reality bites, som det heter.

Därför ser jag till att omge mig med människor som fyller mig med glädje och positivism under vistelsen. Som får mig att tro på mig själv.
Så jag inledde på samma sätt som föregående år, att tidigt på morgonen leta upp Björn Hellberg.
Han sitter alltid ensam, lätt lutad över bordet, trummandes med fingrarna. När jag hälsar låtsas han känna igen mig. Det får mig att växa.
Sedan tar han tid för mig och mina funderingar. Han lyssnar tålmodigt och berättar hur han har gjort för att få ihop sina karriärer med TV-program, kriminalromaner, fackböcker, kåserier, artiklar och ett familjeliv på det.

Han ger mig en blick som har ett stråk allvar i sig, vilket är ovanligt för att vara Hellberg som oftast har en pojkspjuver i ögonen.
”Det handlar om disciplin och planering”, förklarar han. ”Men det är aldrig lätt, så kämpa på, ge inte upp. En dag har du också gett ut sextiotvå böcker, och du har ju redan fått ut sex. Det är inte dåligt.”
Björn Hellberg är som en trygg, varm filt.
Och banne mig om det inte syntes en regnbåge när vi skiljdes åt. Och en kakburk.

Två morgonpigga herrar

Första rapporten från mässan finns HÄR om andra som bidrar och lyfter mig när det känns motigt.