Vi människor är bra lustiga. Sällan är vi nöjda med det vi har och den plats vi befinner oss på.
Vi vill oftast vidare mot nya höjder och glömmer bort att det är rätt bra här och nu. I stunden.
Kaffet är för det mesta lite för varmt eller för svalt. Sällan lika gott som det vi ska dricka nästa gång.

Som hyfsat okänd författare infinner sig känslan av att trampa vatten.
Ska det inte vara mer än så här? Varför kommer jag ingenstans? Varför diskuterar inte Babel mina böcker? Och varför i hela friden har inte SVT hört av sig med önskemål om att göra julkalender av Magister Tutnäsa?

Det är då det är dags att stanna upp och reflektera:
För lite mer än två år sedan hade jag inte gett ut en enda bok.
Nu finns tre barnböcker utspridda på landets bibliotek och en del boklådor.
Jag har fått brev från barn som skriver att de aldrig skrattat så mycket som när Tutnäsas näsa hakade upp sig.
Jag har bjudits in till skolor för att prata om skrivande och läsande. Jag var till och med inbjuden till årets bokmässa av statens kulturråd för att prata om högläsning. Svindlande, minst sagt.

Men bäst av allt är alla fantastiska människor jag lärt känna under dessa två år. Helt underbart briljanta konstnärer som kan trolla med ord, ritstift och kunnande.
Det är mötet med människor som för oss alla vidare, som utvecklar oss.
Så dröm gärna om morgondagen men glöm aldrig att vi lever just här, just nu.
Njut av kaffet medan det finns kvar i koppen.
Det försöker i alla fall jag bli bättre på.